Konisering – liten operation cellförändringar livmoderhalsen

Idag har jag gjort en liten operation. Jag fick ta bort cellförändringar grad två på livmoderhalsen. Grad två betyder måttliga-högre grad. Det var inte cancer, men man tar alltid bort vid grad två när man är över 25 år för att det inte ska kunna utvecklas vidare och eventuellt bli livmodercancer. Så jag uppmanar verkligen alla att gå på alla provtagningar som man blir kallad till. 

Jag trodde ingreppet skulle vara värre än det var så jag var jättenervös o stessad innan. Men sköterskan som kom o mötte mig var så otroligt gullig! Hon frågade hur det var med mig och när jag talade om att jag var nervös kramade hon om mig så jag nästan fick tårar. Såna sköterskor är verkligen på rätt plats! Läkaren förklarade allt sen innan och jag fick ställa de frågor jag hade. Ingen stress alls.

Sen satte hon igång. Jag fick lokalbedövning som även innehöll adrenalin. Den gulliga sköterskan höll i mig i ett lugnande grepp på armen. Det kändes skönt! Det ena som kändes lite grann var sprutan. Själva ingreppet kändes inte. Och det var över på 10 min. Totalt tog allt 25 minuter. Sen var jag färdig att åka hem. 

Man kan blöda efter och man får inte bada eller ha sex på 3 veckor. Men träna efter nån vecka-10 dagar. Man ska låta bli att hoppa och lyfta. Vara ute o gå och köra yoga kan jag göra efter någon dag. Anledningen till att jag ville berätta var att minska rädslan för andra som ska genomgå detta. Man kan välja att sövas men det är helt onödigt. För det går så bra med lokalbedövningen o adrenalin. Och du kan ju fråga o prata under tiden. Så sammanfattningsvis, det är inget att vara nervös eller rädd för. Det går bra! Sen att jag hade jättegullig personal betyder extra mycket ❤

För dem som undrar påverkar det heller inte en potentiell graviditet när man tar bort så pass lite som man oftast gör vid grad 2. Det brukar vara 1 cm. För mig blev det ännu mindre. Behöver man ta bort mycket kan det bli prematur. Men då hade det handlat om mer man måste ta bort. 

Publicerat i Allmänt, Hälsa | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Intervju

För första gången i mitt liv ställde jag upp i en intervju för en pod om utmattningssyndrom. Jag berättade lite om min historia med diagnosen. Jag brukar inte vara så öppenhjärtligt om mig själv men om det kan hjälpa andra så är det ju bra. Dessutom var det en bra utmaning för mig själv. 

Det var telefonintervju och live så det var inte bara en utmaning att vara öppen om mig själv utan också klara att hålla fokus och komma på vad jag ville säga. Glömde nåt ord, men tror inte det märktes så mycket. Glömde också säga en del saker men på det stora hela var det rätt avslappnat och det gick bra. De som håller i podden har även de utmattningssyndrom så jag beundrar dem verkligen att de orkar engagera sig och göra podden. 
Podden finns på iTunes/Podcaster, men även på Raktiniväggen 

Publicerat i Allmänt, Hälsa | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nyårstankar…

Vilken härlig pappa man har… Bonussyrran o hennes dotter firar nyår med pappa o hans sambo (bonussyrrans mamma). Frågade vad de skulle göra då jag inte har nåt att göra på nyår. Tycker han hade kunnat fråga mig med. Bonussyrran sa inget heller. Det blir väl att fira själv som förra året. Att vara singel igen så blir man utböling. Nyår är parens o familjens tid. Är man själv så blir man själv. 

Det är inte jättespeciellt med nyår o visst klarar jag mig själv, men nog är det roligare att ha nån att fira med allt. Men det kanske dyker upp nåt… Vem vet. 

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Tid betyder allt…

November 2016. Jag har nu varit sjukskriven sen augusti 2014. Först en månad helt, sen 50% fram till 8 feb 2015 då jag blev helt sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag trodde jag skulle vara tillbaka på jobbet efter några veckor, trots att jag är beteendevetare o egentligen vet. Men att acceptera att man själv blivit sjuk av stress är en helt annan femma. Minns den 9 februari som igår, när jag kom till företagshälsovårdsläkaren. Han ställde frågor och jag svarade. Jag fick göra ett test för utmattning. Jag fick 44 poäng, där 18 poäng är gräns. På läkarintyget mitt stod det att jag var uppgiven. Tårarna forsade när jag satte mig i bilen. Jag var riktigt sjuk! Vad skulle jag göra nu?

Det har varit en lååååång process. Att bli sjuk av sitt arbete skapar ett trauma. Bara att acceptera sjukdomen är jättesvårt och den stor del av rehabiliteringen. Det tog tid! I vissa stunder vill jag nog fortfarande inte riktigt erkänna det för mig själv. Det är såna bra stunder, då jag inte känner av symtomen och jag i stunden kan låtsas för mig själv att jag är frisk. Men det slår snart tillbaka. 

Att bli psykiskt sjuk i utmattningssyndrom, en osynlig sjukdom skapar en identitetskris. Man kan aldrig gå tillbaka till den person jag en gång var. Man måste hitta en ny version av sig själv med rimlig balans i vardagen. Den balansen ändras från timme till timme, från dag till dag. Det finns ingen mall att gå efter. Det är trial and error som gäller. Blir det minsta lilla för mycket får man bakslag. Ibland är det värt det om det ger en mycket ändå i form av glädje för stunden. 
Sociala saker tar extra mycket energi då det blir mycket intryck för hjärnan. Hjärnan fungerar ju inte längre som den en gång gjorde. Den är seg, har inget filter, kan kasta fram fel ord, blir förvirrad om det händer två saker samtidigt och kan då toka till saker. Vid social kontakt får den arbeta extra hårt för att klara av mötet. Blir jag dessutom stressad av mötet får jag stresspåslag som gör att jag får hjärtklappning, ångest i form av tryck över bröstet, spänd i kropp och käkar, värk i kroppen, trött, ryckningar i ansiktet, kanske svettas. Kroppen är redo för flykt o kamp. Hela min energi går åt att försöka lyssna vad personen säger. Jag har koncentrationssvårigheter o svårt att hålla fokus för länge. Helt plötsligt hör jag inte längre, utan är någon helt annanstans. Men det vet inte den som jag pratar med. Jag kan till och med ha svårt att prata själv och hålla tråden när jag berättar. Och komma ihåg namn tex är hopplöst. Allt jag bokar in måste jag ha påminnelse i mobilen. Står det inte där, så finns det inte. 

Att leva med utmattningssyndrom handlar om att ställa om hela sitt liv. Ingenting sker med automatik längre. Inte ens att duscha, städa, ta sig iväg från punkt A till punkt B. Allt är en procedur o kräver enormt mycket. Bara att ta sig upp ur sängen. Och man får hitta verktyg för att klara av situationer. Att sitta på en middag med släkten kan innebära öronproppar. Det blir för högljutt och min hjärna klarar inte det. Många pratar samtidigt, barn skriker, det kan vara hög musik på. Det blir kaos för min hjärna. Öronproppar tar bort det värsta. Nu överlever jag det. Jag får ta pauser o gå på toaletten tex. Men i början fick det mig att explodera inombords och till slut fick jag gå för jag inte klarade av det. Sen kunde jag vara sängliggandes i tre dagar. Jag får bakslag nu med av det, men blir inte sängliggandes flera dagar.
Det tråkiga är att man blir isolerad. Jag gör inte lika mycket socialt. Och ibland väljer jag bort det för jag inte orkar. Jag hör inte av mig lika mycket till vänner, och vänner försvinner för de inte hör av sig alls, eller extremt sällan.

Jag har tidigare tagit den rollen som ofta varit initiativtagande och planerat och dragit ihop saker. Nu kan jag inte vara den personen längre på samma sätt. Och då blir det tyst. Jag har också lärt mig vilka som är mina riktiga vänner under den här tiden. För mig finns vänner i vått o torrt. Men jag har hellre färre bra vänner som jag vet finns när jag har det som tuffast i mitt liv än halvdana. Givande och tagande. Men jag uppskattar verkligen dem som finns kvar extra mycket o som finns där för mig ❤

Den sista tiden har varit extremt tuff. Så illa att jag kände att jag inte orkade längre. Jag ville inte leva, men jag ville inte dö heller. Jag visste bara inte vad jag skulle göra. Livskris. Jag kände ingen glädje i någonting. Kände mig så ensam o hittade ingen mening med livet. Kärleken försvann, sjukskriven från jobbet, tjafs med FK som missuppfattat min läkare och ensam. Vad har man då? Vänner o familj då? De har ju sina egna liv. Jag bara grät o grät. Jag fick förslag om att äta antidepressiva tabletter. Men jag vägrade. Lugnande och ångestdämpande fick hjälpa mig igenom de värsta dagarna för att iaf ta mig iväg till rehabiliteringsåtaganden.

Nu är jag på fötterna igen nätt o jämt och med magsår, men jag gråter inte hela tiden och jag fokuserar på träning som får mig att må lite bättre. Bara att försöka göra en återstart o kämpa på. Bryta ihop o komma igen. 

Jag är väldigt bra på att dölja hur jag mår utåt sätt. Utåt sätt kan jag skratta o verka glad. Inombords är jag trasig.  I min terapigrupp ser vi igenom varandra. De ser att jag försöker bita ihop och säger det till mig o då brister det. Då mitt skal är inte så starkt. Utmattningssyndromet gör att känslorna är mer utanpå än innanpå. Det är också en sak jag tränar på, att visa att jag inte är så stark jämt som andra tycks tro, att jag inte mår så bra som vissa tycks tro. Fast det är otroligt jobbigt. För det känns som andra tycker att jag borde vara frisk nu. Och jag känner att jag skäms för jag fortfarande är sjuk. Trots att jag inte kan rå för det och att det tar tid. Jag börjar också lära mig att säga nej till saker för mitt eget bästa.

Långt inlägg idag, men också ett öppet sådant. Det är så det är. Allt är inte nattsvart, men ibland är det jäkligt jobbigt. Det är svårt att kämpa ibland. Men kämpa ska jag. 

Publicerat i Allmänt, Hälsa, Träning, Vänner | Märkt , , , , , | 6 kommentarer

Vår-sommar-höst

Jag har inte haft någon ork att fortsätta att blogga under sommaren o in nu på hösten. Under våren fick vi ta bort min kisses sista dotter som var den enda Cornish rex-levande kissen vi hade kvar i familjen. Det var oerhört tungt att åka till veterinären o låta henne somna in. 

I maj unnande jag och min kompis M oss en resa till Corfu bara för att få komma bort från allt o bara vara. Hon är också sjukskriven för samma som mig så det kändes oerhört skönt när man åker för samma mål o har förståelse för varandra. Vi var på stranden hela dagarna från morgon till kväll och sov, lyssnade till vågornas brus, ljudböcker och bara njöt. Lågsäsong o knappt några andra turister. Lugnt o skönt o ett hotell som låg på gångavstånd till både hav, restauranger, och nödvändiga affärer. På kvällarna tog vi en promenad och åt middag, handlade lite o såg oss omkring. Sen satt vi på balkongen o pratade o tog nån cider tills det var dags att sova. Det var en lugn liten fiskeby utan livligt nattliv. Passade oss perfekt.

Det var en utmaning att resa med utmattningssyndrom men också en vinst och stolthet över att klara det. 

När jag kom hem hade min älskade mormor blivit sämre. Det slutade med vak för mig o mamma. Hon gick bort i juni. Otroligt tuff tid då mormor stod mig så nära och alltid varit som en extramamma. Vi hördes flera gånger i veckan. Den tomheten går inte ens att beskriva. 93 år gammal blev hon och tynade bort och hade ont på slutet pga. att sjukvården vägrade hjälpa henne. Det var hemskt att se. 

Strax därefter träffade jag P för första gången efter att ha pratat med varandra sen i slutet av april. Vi fastnade för varandra direkt. Vi träffades intensivt under sommaren o han var med mig upp till stugan en vecka på 3:e dejten. Det höll i 3 månader. För en vecka sedan tog det slut till min stora sorg. Han kan inte svara på vad som hänt. Idag hörde han av sig igen efter att inte ha hörts på en vecka. Och då brast allt igen efter att ha försökt hålla ihop mig i veckan för att klara av min rehab som jag måste gå på o försöka fokusera på träning. Jag kan inte påstå att mitt liv varit någon dans på rosor. Det sägs att man blir stark av jobbiga o tunga saker man går igenom, men jag kan inte känna att jag håller med. Det känns som jag håller på att gå sönder inombords. Formas efter det man går igenom, absolut! Men starkare, nej. Jag är inte stark. Det kanske kan verka så på utsidan, av den sidan jag visar utåt sett. Men på insidan är jag inte stark. Måste man alltid vara stark? 

Det är så många som säger det. Som att det skulle vara något positivt o stärkande att höra när man är ledsen. Du är så stark, du kommer starkare ur detta, du är starkare än du tror. Varför kan man inte bara få vara ledsen när man är ledsen? Jag känner mig inte mindre ledsen av att höra att jag är stark. Det känns inte tröstande när det känns tufft och man kämpar i motvind hela tiden. Det känns lite som stark har blivit min identitet. Och att jag därför har haft så svårt att visa mig ledsen utåt när jag verkligen är ledsen. För att jag är ju så stark. Jag klarar allt själv. Men det gör jag inte. Jag vill bara få vara ledsen för jag är ledsen o må dåligt för jag faktiskt gör det. Lite motgångar får man räkna med, men jag har nått min gräns för vad jag orkar o klarar känner jag. 

Det har varit ännu ett tufft år. Jag har bara gått o väntat på den där dagen då allt ska vända. Men år efter år har gått och det har fortfarande inte vänt. Visst, några små fina ögonblick har det såklart funnits, men vänt…nej. Så jag väntar fortfarande…

Min bror gifte sig för två veckor sedan också. Det var ett jättefint bröllop med bara närmsta familjen på mellan 25-30 pers. Jag var bröllopsfotograf, vilket var både en utmaning och roligt. En fin helg på fin herrgård med övernattning o allt. Så visst har det funnits fina stunder också.

När jag inte bloggar, vilket ju blir rätt sällan så finns jag på 3 konton på Instagram varav 2 öppna: frokenbalans och photoby_jen. Fröken balans har numera blivit lite av en dagbok kring min väg framåt kring min utmattningssyndrom. Den har jag öppen. Kanske för att kunna hjälpa o tipsa andra o få hjälp av andra. Men också för att kunna uppmärksamma andra på sjukdomen o kanske se till att andra inte hamnar där. PhotobyJen är min fotosida. Fotandet är mitt sätt att få ro o ett sätt att få utlopp för det jag känner. För mig är ett foto som att måla en tavla. Att kunna förmedla en känsla med rätt ljus, motiv, bakgrund o färger.

Publicerat i Allmänt | 8 kommentarer

Vårsol som värmer…

Härligt väder ute idag. Det enda som står på agendan idag är ett besök hos sjukgymnasten för att knaka loss mig o släppa på spänningarna i rygg o nacke. En konstgjord andning i avvaktan på att kroppen lär sig att slappna av. Oturligt nog har jag fått ont under trampdynan på vänster fot också som jag ska fråga om. Jag är även svullen. Hade ont igår med men sprang en runda på kvällen. Så idag blir en träningsfri dag förmodligen beroende på vad han säger.

Frukost o lunch ute i solen. Solen värmer. Sitter i bara linne och utan strumpor idag 😊 Underbart!! Måste nog köpa lite solkräm idag på vägen hem. Solen är rätt stark på våren märker jag och tar snabbt.

Idag är det föreläsning i projektet som jag egentligen jobbar med men bara hälsar på ännu. Hade tänkt gå men i samråd med samtalscoachen igår så behöver jag säga nej. Jag visste det ju egentligen själv, men har svårt att ta de där besluten själv ibland. Det känns bättre när nån annan säger ifrån. Något jag behöver träna mig på. Jag vet ju vad som är bäst för mig och vad jag inte ska göra, men behovet av att visa sig duktig finns ju där. 

Så det blev en ren vilovecka denna veckan, vilket behövs efter dessa 4 veckor. Så solen, lyssna på ljudbok blir det resten av eftermiddagen sen när jag är hemma igen ☺️ Kanske ska jag testa en ny typ av meditation idag som jag fick tips om…

  

Publicerat i Allmänt, Hälsa, Livet på landet, Tankar, Träning, Vår | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Nu när du ändå är hemma…

Lyssnade lite på ett Youtube-klipp idag av en ung tjej som också drabbats av utmattningssyndrom. Hon har tidigare jobbat som sportkommentator för Viasat. 23 år gammal när hon gick in i väggen. Hon har listat 50 saker man inte ska säga till någon som lider av stressrelaterade tillstånd.


https://www.youtube.com/watch?v=SxB3sg9ZO9I&feature=youtu.be

Jag har också fått en del kommentarer och frågor under mina dagar som sjukskriven med utmattningssyndrom:
”Jamen, bara du får byta till ett annat jobb så ska du se att du blir lite piggare” (ehhh, jag är inte bara lite trött… Inte säger man väl till någon som har brutit benet, att jamen även om du inte kan spela fotboll, så kan du ju säger dansa i alla fall…)

”Du skulle behöva komma iväg på en liten resa och vila upp dig så ska du se att du blir lite piggare”.

”Det märks inget på dig, tycker du är lika pigg och glad som vanligt”.

”Det syns inte något på dig i alla fall, du ser alltid så fräsch och fin ut”.

”Tänkte höra om du kan skjutsa ner mig och mina kollegor till stan om en timme nu ikväll, vi har bokat bord. Men jag förstår om det inte funkar, då får vi ta en taxi eller åka buss”. (Ja eftersom jag oftast alltid är hemma nu för tiden, så kan jag väl utföra lite tjänster istället…? Varför en fråga om man vet att personen inte mår bra? Finns det kanske någon annan att fråga…)

”Vad gör du om dagarna egentligen när du bara går hemma?” (Ja jag har samtalscoach en dag i veckan, sjukgymnast en dag i veckan, socialträning på jobbet 1-2 h 2 gånger i veckan, sen måste jag vila för att orka med alla de där mötena och försöka orka röra på mig lite också för att försöka stärka upp kroppen och inte bli rund som en köttbulle…)

”Jamen nu när du ändå går hemma, då kan du ju passa på att göra det och det och det…” (Ja vore jag hemma för att jag skulle orka göra allt det där, så hade jag ju jobbat ;)).

”Jag skulle aldrig orka vara hemma och vara sjukskriven sådär länge”. (Jag visste inte att jag kunde välja om jag ville vara sjuk eller inte).

”Jag skulle inte ha råd att vara hemma och vara sjukskriven sådär länge”. (Jag visste inte att jag kunde välja om jag ville vara sjuk eller inte).

”Ja, det är precis som jag. Jag är också så himla trött just nu.”

”Ja förstår precis, jag gick också in i väggen för några år sedan. Jag var sjukskriven i 2 veckor och vilade upp mig lite och sen kunde jag jobba igen”. (Gick in i väggen… njaaaaa).

”Tyvärr det finns inga pengar just nu, så du får vänta tills efter jul, så ska vi försöka jobba på att kunna avlasta dig”. (Jamen då lägger jag mina redan tydliga och illavarslande stressymtom på hyllan till efter jul och väntar med att bli sämre tills framåt vårkanten?)

Listan kan göras oändlig. Detta var ett axplock som kommer från kollegor, vänner, bekanta, familj… Vissa saker får man ta med en klackspark, men en del kommentarer kan jag bli lite ledsen över att höra. Vissa kommentarer är ungefär som att jag bara är hemma för att jag är lite lat, eller för att jag är inbilsksjuk eller för att jag ville ha lite extra ledigt i en sådär 2 år snart. Vad som rör sig inuti hos en individ som man möter, har man oftast ingen aning om. Det kan vara en bra tanke att ha med sig. Allt syns inte utanpå. Det som verkar bra på utsidan kan vara skit på insidan.

Det kan bli tokigt för alla ibland och det är inte alltid så lätt att veta vad man ska säga till någon som inte mår bra. Men ställ frågor istället för att ge tokiga råd eller kom med påståenden om du inte själv har stenkoll på det du pratar om. Jag har läst om utmattningssyndrom/utmattningsdepression i min utbildning som beteendevetare, men hade aldrig ens kunnat föreställa mig att det skulle vara som det faktiskt är. Jag önskar att jag fått träffa min nuvarande läkare tidigare. Jag fick pressa mig att jobba lite mer än ett halvår fast kroppen sagt stopp för länge sedan. Och därför klev jag över tröskeln och in i väggen med buller och bång.

  

Publicerat i Hälsa, Tankar | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar