Vårsol som värmer…

Härligt väder ute idag. Det enda som står på agendan idag är ett besök hos sjukgymnasten för att knaka loss mig o släppa på spänningarna i rygg o nacke. En konstgjord andning i avvaktan på att kroppen lär sig att slappna av. Oturligt nog har jag fått ont under trampdynan på vänster fot också som jag ska fråga om. Jag är även svullen. Hade ont igår med men sprang en runda på kvällen. Så idag blir en träningsfri dag förmodligen beroende på vad han säger.

Frukost o lunch ute i solen. Solen värmer. Sitter i bara linne och utan strumpor idag 😊 Underbart!! Måste nog köpa lite solkräm idag på vägen hem. Solen är rätt stark på våren märker jag och tar snabbt.

Idag är det föreläsning i projektet som jag egentligen jobbar med men bara hälsar på ännu. Hade tänkt gå men i samråd med samtalscoachen igår så behöver jag säga nej. Jag visste det ju egentligen själv, men har svårt att ta de där besluten själv ibland. Det känns bättre när nån annan säger ifrån. Något jag behöver träna mig på. Jag vet ju vad som är bäst för mig och vad jag inte ska göra, men behovet av att visa sig duktig finns ju där. 

Så det blev en ren vilovecka denna veckan, vilket behövs efter dessa 4 veckor. Så solen, lyssna på ljudbok blir det resten av eftermiddagen sen när jag är hemma igen ☺️ Kanske ska jag testa en ny typ av meditation idag som jag fick tips om…

  

Publicerat i Allmänt, Hälsa, Livet på landet, Tankar, Träning, Vår | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Nu när du ändå är hemma…

Lyssnade lite på ett Youtube-klipp idag av en ung tjej som också drabbats av utmattningssyndrom. Hon har tidigare jobbat som sportkommentator för Viasat. 23 år gammal när hon gick in i väggen. Hon har listat 50 saker man inte ska säga till någon som lider av stressrelaterade tillstånd.


https://www.youtube.com/watch?v=SxB3sg9ZO9I&feature=youtu.be

Jag har också fått en del kommentarer och frågor under mina dagar som sjukskriven med utmattningssyndrom:
”Jamen, bara du får byta till ett annat jobb så ska du se att du blir lite piggare” (ehhh, jag är inte bara lite trött… Inte säger man väl till någon som har brutit benet, att jamen även om du inte kan spela fotboll, så kan du ju säger dansa i alla fall…)

”Du skulle behöva komma iväg på en liten resa och vila upp dig så ska du se att du blir lite piggare”.

”Det märks inget på dig, tycker du är lika pigg och glad som vanligt”.

”Det syns inte något på dig i alla fall, du ser alltid så fräsch och fin ut”.

”Tänkte höra om du kan skjutsa ner mig och mina kollegor till stan om en timme nu ikväll, vi har bokat bord. Men jag förstår om det inte funkar, då får vi ta en taxi eller åka buss”. (Ja eftersom jag oftast alltid är hemma nu för tiden, så kan jag väl utföra lite tjänster istället…? Varför en fråga om man vet att personen inte mår bra? Finns det kanske någon annan att fråga…)

”Vad gör du om dagarna egentligen när du bara går hemma?” (Ja jag har samtalscoach en dag i veckan, sjukgymnast en dag i veckan, socialträning på jobbet 1-2 h 2 gånger i veckan, sen måste jag vila för att orka med alla de där mötena och försöka orka röra på mig lite också för att försöka stärka upp kroppen och inte bli rund som en köttbulle…)

”Jamen nu när du ändå går hemma, då kan du ju passa på att göra det och det och det…” (Ja vore jag hemma för att jag skulle orka göra allt det där, så hade jag ju jobbat ;)).

”Jag skulle aldrig orka vara hemma och vara sjukskriven sådär länge”. (Jag visste inte att jag kunde välja om jag ville vara sjuk eller inte).

”Jag skulle inte ha råd att vara hemma och vara sjukskriven sådär länge”. (Jag visste inte att jag kunde välja om jag ville vara sjuk eller inte).

”Ja, det är precis som jag. Jag är också så himla trött just nu.”

”Ja förstår precis, jag gick också in i väggen för några år sedan. Jag var sjukskriven i 2 veckor och vilade upp mig lite och sen kunde jag jobba igen”. (Gick in i väggen… njaaaaa).

”Tyvärr det finns inga pengar just nu, så du får vänta tills efter jul, så ska vi försöka jobba på att kunna avlasta dig”. (Jamen då lägger jag mina redan tydliga och illavarslande stressymtom på hyllan till efter jul och väntar med att bli sämre tills framåt vårkanten?)

Listan kan göras oändlig. Detta var ett axplock som kommer från kollegor, vänner, bekanta, familj… Vissa saker får man ta med en klackspark, men en del kommentarer kan jag bli lite ledsen över att höra. Vissa kommentarer är ungefär som att jag bara är hemma för att jag är lite lat, eller för att jag är inbilsksjuk eller för att jag ville ha lite extra ledigt i en sådär 2 år snart. Vad som rör sig inuti hos en individ som man möter, har man oftast ingen aning om. Det kan vara en bra tanke att ha med sig. Allt syns inte utanpå. Det som verkar bra på utsidan kan vara skit på insidan.

Det kan bli tokigt för alla ibland och det är inte alltid så lätt att veta vad man ska säga till någon som inte mår bra. Men ställ frågor istället för att ge tokiga råd eller kom med påståenden om du inte själv har stenkoll på det du pratar om. Jag har läst om utmattningssyndrom/utmattningsdepression i min utbildning som beteendevetare, men hade aldrig ens kunnat föreställa mig att det skulle vara som det faktiskt är. Jag önskar att jag fått träffa min nuvarande läkare tidigare. Jag fick pressa mig att jobba lite mer än ett halvår fast kroppen sagt stopp för länge sedan. Och därför klev jag över tröskeln och in i väggen med buller och bång.

  

Publicerat i Hälsa, Tankar | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Livet som utmattad…

Lördag och jag har en lugn hemmakväll. Tanken var att en kompis skulle komma och grilla, men hon orkade inte och jag orkade inte heller så det var lika bra. Först ändrade vi till att bara köpa mat vid pizzerian här borta, men sen ställde vi in helt. Det har varit en tuff vecka. I måndags var jag hos min samtalscoach och satt på helspänn och berättade om föregående vecka hur den varit och att jag är i en svacka. När 45 minuter hade gått och hon ställde någon fråga så brast jag i gråt. Hon frågade varför jag blev ledsen, då jag egentligen redan varit ledsen i 45 minuter från att jag steg in. Hon kan läsa mig som en öppen bok. Jag håller emot jämt, jämt, jämt. Jag visar oftast aldrig utåt sett hur jag mår, för det är inte den personen jag är. Jag är alltid den där starka personen som klarar sig själv och som många andra ringer för att fråga om råd eller berätta saker för vad som har hänt. Det är väl så jag ser mig själv också fast jag innerst inne vet hur läget är ställt. Men jag har fortfarande svårt att vara den personen. Den personen som faktiskt inte är särskilt stark alls just nu och inte mår särskilt bra alls, fast skenet utåt sett kan vara sådant. Jag vill vara en person som finns för andra, men just nu har jag jättesvårt att vara den personen, för jag måste försöka må bra själv. Det är sällan som jag verkligen berättar hur jag mår för andra. Om någon verkligen frågar hur jag mår och ställer följdfrågor så berättar jag. Men det beror på situation. Någon jag möter i affären, då svarar jag ofta. Nja, det är väl sådär, eller det knallar. Det blir liksom enklast för alla.

Jag har mitt skal. Men det där skalet tar knäcken på mig. Jag går och spänner mig konstant och kämpar emot min egen kropp, fast jag emellanåt bara vill gråta. Något som blev väldigt tydligt i måndags. Hela den här situationen. Jag lever, men jag har inget liv, för jag orkar inte ha ett och min hjärna klarar inte riktigt att ha ett. Så fort det blir minsta för mycket protesterar hela kroppen. I fyra veckors tid har jag varit under utredning, en väldigt omfattande utredning på smärt- och stressenheten. Man går igenom HELA min livs historia, från barndom till nutid, jag har blivit undersökt och utfrågad. Jag har träffat sjuksköterska, läkare, psykoterapeut och sjukgymnast. Jag har fått upprepa saker, jag har fått berättat hur jag mår och hur min vardag ser ut och hur mitt liv ser ut. Man drar upp en massa tråkiga händelser som har påverkat mig. Det är väl bara det att det inte tas om hand om. Det blir jag lämnad åt att bearbeta själv. För ännu vet jag inte om vad jag får för hjälp om de tycker att de kan hjälpa mig i min rehabilitering på något sätt. Jag tror att det påverkat att jag hamnat i en svacka. Jag är positiv för jag tror att de kan vara min vändpunkt med rätt stöd och hjälp. En hjälp att komma framåt igen då jag fastnat lite. Men just nu har jag bara en väldig sorg över saker som varit och hur saker varit. Mitt i allt detta så fick vi ta bort mammas kisse precis innan påsk (min kisses (som inte är i sista dotter som vi hade) och jag var med mamma och tog bort henne. Riktigt jobbigt och sorgligt! Och min lilla mormor är dålig, riktigt dålig och virrig. Få se hur länge hon orkar hålla sig kvar. Hon har varit inlagd på korttids sedan februari.

När man redan har gått in i väggen så blir minsta lilla runtom kring mig för mycket. Det behövs inte mycket för att få bägaren att rinna över. Mitt tålamod är såååååååå litet. Minsta lilla och jag fräser ifrån. Och jag får svårt att klara av minsta lilla intryck runtom mig. Kylskåpet som låter för mycket, om grannen låter minsta lilla, nån skata som sätter sig utanför i trädet och låter, skrikande barn i en affär, om mamma blir för långrandig i något ämne i telefonen. Jag har inte bästa tålamodet för andra människor just nu. De här veckorna har tagit på mig. Så det behövs lite extra lugn och ro och bara bry mig om mig själv lite.

I onsdags kväll tänkte jag att jag skulle ta ett varmt bad med lite tända ljus, lugn musik och bara vara. Det slutade med att jag fick hjärtklappning när jag lade mig. Jag kunde inte slappna av. När jag till slut gav upp några låtar senare var jag så matt i kroppen att jag knappt klarade att stå upp i badkaret eller orka duscha av mig. Jag var illamående och rädd att jag skulle rasa ihop. Jag skyndade mig att duscha av mig snabbt. Tog handduken och fick lägga mig på sängen ett tag. Det tjöt i öronen. Jag svettades som jag vet inte vad. Aldrig varit med om något liknande när jag badat. Nu var det i och för sig ett tag sedan jag badade men i alla fall. Tydligen blev det för mycket med en så energikrävande dag som med utredningen som jag haft på fm och sen värme och bad. Det blev för mycket. Jag skulle bara ha vilat rakt upp och ner. Hur ska man kunna veta såna saker?

Förra söndagen råkade jag ut för något annat. Jag hade en sak inbokad på eftermiddagen, en promenaddejt. Jag hade tagit det lugnt hela förmiddagen och först efter lunch började jag göra mig klar. Då ringer brorsan och ville att jag skulle sitta barnvakt i 45 minuter hastigt och lustigt. Jag säger nej och förklarar läget. Men han står på sig och övertalar mig till slut att säga okej. Så brorsdottern kommer. Och det blir inte bra. Oplanerade saker som dyker upp plötsligt hanterar jag inte så bra när jag har fokus på något annat.
Jag får tryck över bröstet, hjärtklappning och sån stress i kroppen. Det bara kryper i kroppen där jag sitter. Rastlöshet i kroppen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. När brorsdottern sen sitter och äter riskakor som jag själv tagit fram till henne, håller jag på att flyga i taket av ljudet. Det slutar med att jag får gå och ta en lugnande tablett. Som tur är lyckas jag övertyga promenaddejten om att träffas senare eftersom denne är trött efter sitt jobb. Hade annars blivit svårt att hinna också, då de inte hämtar henne förrän 10 minuter innan vi skulle ha setts fast jag sagt hur noga det är att de kommer 25 minuter innan. Jag lär mig saker hela tiden. Allt får konsekvenser. Så nu blir det nej, vilket jag har så svårt för att säga när någon ber mig om något. Och det tar enorm energi för jag får så dåligt samvete, fast jag vet att jag inte borde ha det. Jag önskar att andra inte bad mig om saker just nu, då jag inte klarar av det. Det är så fullt tillräckligt att försöka få min egen vardag att funka någorlunda och kunna göra något socialt någon gång ibland för att ha lite ett liv ibland i alla fall… Det var ju inte riskakan och brorsdottern som var problemet egentligen. För det hanterar jag ju jättebra när jag är frisk. Men oplanerat och med fokus på annat så blev det bara tok.

  

  
Lånad bild

Publicerat i Hälsa, Tankar | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Livet på en pinne…

Kikade på Malou med ett klipp från när PT-Fia och Tyra, båda bloggerskor drabbades av utmattningssyndrom/utmattningsdepression. Vad jag känner igen mig i mycket som de berättar. Det jag tycker man inte får fram i vare sig tidningar, nätet, tv är hur det egentligen är att drabbas. Hur det egentligen är att leva med det. Hur man fungerar. Man får inte en riktig bild. Jag tror att många tänker att det är väl tex. bara att byta jobb, eller det är väl bara att bestämma sig för att gå ut, eller att man hittar på, är lat osv. Det är jättesvårt för andra att förstå när man inte drabbats av det själv. Det tog mig några månader innan jag släppte efter själv och förstod fastän jag är beteendevetare och läst så mycket om det. Jag kämpade emot själva sjukdomen och mot min kropp. Och det är först då när man accepterat som vändningen kan börja. Även om jag nu accepterat, så har jag fortfarande svårt ändå att förstå på något sätt. Mycket är väl det att sjukdomen är så lurig. Det finns stunder eller ögonblick, då jag själv tycker att jag fungerar hyfsat bra och då kan jag tänka, men är jag verkligen sjuk. Och sen i nästa stund så märker jag på olika sätt att jo det är jag visst.

Jag kände också igen mig i att boka in något och sen när det närmar sig så kommer ångesten och paniken över det man bokat in sig i. Jag skulle åka och hälsa på en bekant i Norrland några dagar. Lugnt och harmoniskt, få fota norrsken, åka lite skoter, få se fjällen och bara vara. Det började med att jag skulle flyga upp. Men sen kände jag att det kommer jag inte klara. Åka till Arlanda, massa människor, inte veta exakt vart jag ska. Det är ju så stort där. Så jag bokade in mig på tåg istället. Tryggt även om det var en lång resa. Men när det började närma sig så vaknade jag i panik och dagen innan hade jag riktiga panikkänslor. Jag mådde inte alls bra. Jag fick ta lugnande medicin då jag hade hjärtklappning, tryck över bröstet och panikkänsla i magen. På natten när jag pratade med H i telefonen, bestämde vi att skjuta på det istället. Det skulle inte bli något bra väder, och H tyckte inte att jag skulle behöva må så dåligt över att behöva åka dit. Så jag avbokade biljetterna på natten och då blev kroppen lugn. Jag vet inte hur jag tänkte när jag bokade mig på tog/buss i 12 timmar. Flyg hade varit bättre. När man har utmattningssyndrom, lever man i sin lilla bubbla. Det blir inga stora utsvävningar för man klarar inte en massa människor, oljud, man blir rädd för att inte klara av saker och då inte ha någonstans att ta vägen. Tex. som på ett tåg, jag kan ju inte bara kliva av. Jag hade tom. inte bokat någon hemresa för att kunna åka hem när jag ville om jag inte skulle klara av att vara kvar i 4 dagar. Jag vet aldrig hur jag kommer att må från en dag till en annan. Jag kan ha en hyfsad dag ena dagen och sen urkass dagen efter då jag är trött, extra känslig för ljud, oerhört lättretlig och bara vill vara ifred. Alla irriterar mig en sådan dag. Och det kräver enorm energi att hålla band på mig.

Efter att ha varit social både i fredags och lördags. På fredagen var jag och mamma och hälsade på mormor på kvällen och mamma sov över hos mig tills på lördagen. På lördagen tog jag en löprunda (min första sedan i somras) för att bara koppla av och få röra på mig. På kvällen var jag hos en kompis m. familj och åt mat och kollade på mellon. På fredagen låg jag däckad och sov större delen av dagen. Likaså idag måndag så har jag sovit hela förmiddagen. Igår kollade jag på serie en stund på eftermiddagen och den är på engelska utan textning. Min hjärna kopplar inte engelska så bra. Normalt förstår jag engelska jättebra och är bra på det. Men numera hinner inte hjärnan ta in så bra på tv. Utan jag får förstå av sammanhanget och strunta i att jag inte hinner förstå allt som de säger. Läskigt. Ibland kan det kännas som att de lika gärna skulle kunna prata kinesiska.

Idag har jag vilodag och sen yogan på kvällen. Imorgon börjar min utredning på smärt- och stressenheten och första mötet blir med sjuksköterska. Idag måste jag hinna fylla i det sista på mitt 26-sidiga formulär som jag har fått med massa skattningar och frågor gällande min hälsa och mitt tillstånd. Det har tagit mig 3 veckor att fylla i. Försöka förstå vad det är jag läser och försöka fylla i så korrekt som möjligt. Phu!!!

Det känns som om min blogg har blivit mer en blogg om utmattningssyndrom. Men det händer ju inte så mycket annat i mitt liv just nu. Man är inte sin sjukdom, men man blir en stor del av den. Jag får ofta frågan om vad jag gör hela dagarna och om jag inte blir rastlös. I början var jag rastlös. Men nu har jag kommit till ro på nåt sätt. Jag vet läget och jag kan inte påverka det. Jag försöka ta nån promenad, lyssna på ljudbok, se någon serie, nu kan jag börja sitta någon dag i solen och lyssna på musik när det blir varmare dagar. Men sen ska jag ju till sjukgymnasten en gång i veckan, samtalscoachen oftast 1 gång i veckan, vara på jobbet 2 ggr i veckan 1.5-2 timmar, sen kan det vara något möte, yogan. Att ha något inbokat innebär att det upptar hela min förmiddag tex. att komma ur sängen, göra iordning mig och få i mig mat om jag tex. ska vara där vid kl.13. Jag snitsar inte till mig och fixar allt på en timme och få på mig mitt skal som utåt sett visar att jag är ungefär som vanligt. Jag behöver oftast en vilodag emellan såna inbokade saker, men nu är det inte riktigt så. Det blir saker flera dagar i rad ibland och mer än en sak per dag fixar jag inte än. Jag måste hela tiden försöka hålla någon slags balans så jag inte gör för mycket och får för stora dippar av det. Livet på en pinne😉

Intressant intervju med fd. höjdhopparen Linus Thörnblad om utmattningssyndrom. Hög igenkänningskänsla.

Höjdhoppsstjärnan om utmattningsdepressionen

  

Publicerat i Familj, Hälsa, Tankar, Träning | Märkt , | 2 kommentarer

Ups and downs

Länge sedan jag skrev här nu. Har inte riktigt haft orken till att skriva här. Men så nu ikväll kände jag att jag behövde skriva av mig. Att gå igenom den här resan med utmattningssyndrom är nog bland det tuffaste som jag har gjort och resan är inte i närheten av avslutad eller avklarad. Det är en lång bit kvar. Törs inte ens tänka på hur lång.

När jag ser tillbaka ett år tillbaka så kan jag se skillnaden och att jag kommit enbit på väg. För ett år sedan när jag fick rätt diagnos hos företsgshälsovårdsläkaren släppte något inom mig, hjärnan och kroppen slappnade äntligen av och först då kraschade jag på riktigt. Jag gick på små bensinångor sedan en tid tillbaka och hankade mig knappt fram till jobbet. Någon dag tog det stopp och jag vände halvvägs och åkte hem igen, för jag klarade inte att ta mig in genom dörrarna på min ena tjänst, för jag visste att då hade jag kraschat innanför dörren och bara grinat. Och jag hade redan brutit ihop på jobbet flera gånger, varav två gånger på möten med kollegor. Och vem vill visa sig svag och sårbar inför andra. Andra dagar vinglade jag omkring och höll mig i väggarna för att kunna ta mig omkring där inne på jobbet och bet ihop för att klara mina timmar jag hade att vara där. Jag var ju på två ställen på slutet på 25% vardera, då jag var sjukskriven på 50% sedan september 2014. Det var verkligen som att gå på sparlågor. Jag fikade inte, jag ville inte prata med andra för att jag inte visste om jag skulle klara det utan att börja grina. Första tiden efter min diagnos och jag blev helt sjukskriven 9 februari 2015.

Den första tiden kom jag inte upp ur sängen. Jag fick kämpa under flera dagar för att klara att ta på mig kläder sätta mig i bilen och ta mig till affären. Väl i affären var det som att vara på hela havet stormar. Jag hade yrsel, tunnelseende och klarade inte ljudet, dofter omkring mig. Det började redan när jag steg ur bilen på parkeringen. Jag svettades, hade hjärtklappning och tryck för bröstet. Jag köpte saker som jag bara skulle kunna äta utan att behöva laga något. För orken att laga något ännu mindre klara av att laga något fanns inte. Igår fick jag en ny samtalskontakt (en kvinna med coachutbildning). Hon frågade mig om jag hade någon som hjälpte mig i början. Nej, svarade jag. På något sätt kämpade jag mig igenom det på något sätt ändå och har gjort sen dess. Sen att jag inte städade på flera veckor, att disken låg på hög (innan jag till slut hade en liten gnutta energi över att ta tag i det) och att jag inte klädde på mig på flera dagar och att det var som att bestiga ett berg att kliva in i duschen och tvätta håret, var ju så det fick lov att vara. Jag bad ingen om hjälp och ingen frågade heller. Och vem skulle ha hjälpt mig?

Gårdagen samtal med coachen drog upp en hel del inom mig. Hon reflekterade över hur upplevde mig när jag kom in. Jag var spänd, axlarna uppdragna till öronen, forcerad och ett skal utåt för att inte släppa efter och bryta ihop för någon jag inte känner. Det kändes som hon såg rakt igenom mig. Av det jag valde att berätta på 1 timme, så sa hon att jag tar väldigt mycket ansvar för alla andra hela tiden och tänker inte så mycket på mig själv. Det var mycket hon hann med att uppfatta om mig som jag själv inte tänkt på. Hon frågade om jag pratar med någon. Visst jag pratar med vänner, men många av dem mår själva dåligt så jag vill inte belasta dem om mitt. Men då ställde hon en fråga som bet sig fast: Men vem frågar hur DU mår? Jag har funderat på det där. Det är klart att det finns dem som frågar, men jag tror att för många hamnar nog min sjukdom som i nåt slags normaltillstånd för att jag har varit sjukskriven så länge och det tar sån lång tid att komma tillbaka. Det är lite som när man förlorar någon nära. Att många frågar i början hur man mår och hur det går. Ingen räknar med att det fortfarande kan vara jobbigt och kännas jobbigt en lång tid efteråt. Man glömmer bort att fråga och man tänker inte på det. Jag tror inte att det handlar om att folk inte bryr sig, utan att man har så fullt upp mitt sitt eget.

Nu har jag fått tid för utredning om jag kan platsa på smärt- och stressenheten i landstingets regi. Så 5 tillfällen är inbokade med 4 olika personer (sjuksköterska, läkare, psykoterapeut och fysioterapeut) och en uppföljning. De ser till ett helhetsperspektiv så vi får se. Innan jag ska försöka fylla i ett 26-sidors formulär.

Nu har jag skrivit av mig för idag känner jag. Jag stegar sakta framåt, men jag har mina dippar och då kan det vara extra tungt. Jag är fortfarande heltidssjukskriven, men jag är på jobbet 2 ggr i veckan 1.5-2 timmar per vecka. Allt har sin tid. Yoga har för mig blivit en bra medicin. Denna terminen är det på fortsättningsnivå en gång i veckan. Den varianten jag kör är Ashtanga yoga. Kram o hej.

Publicerat i Hälsa, Tankar | 3 kommentarer

Ikväll…

Ikväll svämmade hjärtat över efter ett telefonsamtal som gjorde mig så glad. ❤️ Det är de små sakerna som betyder så mycket ibland.  

 

Publicerat i Allmänt | 4 kommentarer

Fortsatt vistelse i stugan…

Är fortfarande kvar i stugan o vill inte åka hem. Åker hem en vända över helgen eftersom bror min ska ha kräftskiva men sen åker jag upp en sista vecka. Den 24 aug börjar arbetsträningen.

Jag sover sämre igen. Oroligt, vaknar tidigt o har svårt att somna om. Jag vet inte om det beror på att kroppen börjar vänja sig vid medicinerna också eller om jag bara är orolig i mig själv. Kanske också att jag inte varit själv på några dagar i stugan nu och har haft folk omkring mig. 

Jag märker att jag är tröttare på dagen vilket bidrar till mindre tålamod, mer lättretlig (tur jag är här själv nu i stugan) och mer ljudkänslig. 

Imorrn är det dags att börja röra på mig mer igen. Det har varit några dagar nu utan motion. Och jag vill ju försöka tappa mina kilon jag lagt på mig under den här tiden då jag inte kunnat röra på mig som jag annars är van att göra. Trivs inte med mig själv just nu. Men jag vet samtidigt att kortisolet i kroppen i och med utmattningen gör att man lätt går upp i vikt får ett sötsug och gör att man inte går ner trots att man rör sig o äter mindre. 

Det har varit otroligt skönt att vara i stugan och det har varit perfekt för mig. Lite intryck för hjärnan, ro och lugn. Precis det jag behöver. Sen har jag haft lite sällskap emellanåt. För lite socialt behöver jag ju också för min rehabilitering. Social träning! Jag måste ju leva också så gott det går om jag ska komma tillbaka till ett vanligt liv igen 😊 Det är dock en svår balansgång det där. Varje dag får jag tänka på vad jag gör. 

  
    
    
 

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer