När stressen och livet drabbar en…

Nu var det otroligt länge sedan jag skrev något här. Jag kämpar fortfarande på med mitt utmattningssyndrom som jag insjuknade i, i augusti 2014, då kroppen började säga ifrån på riktigt och jag blev sjukskriven. Dock bara en kort tid på heltid o sen på halvtid. Rätt diagnos fick jag först i feb 2015, då jag blev sjukskriven på heltid igen, då kroppen mer eller mindre stängde av helt. Ändå hade jag symtom lång tid innan aug 2014 också. Det kan jag se så här i efterhand. Men jag fattade inte hur allvarligt det var då.

Utmattningssyndrom är en vidrig sjukdom. Man tappar hela sin identitet. Jag var en energifylld högpresterande människa, som var social, glad och positiv, älskade utmaningar och utveckling och att träna. Till att inte klara minsta ljud, tappa ord, språk, ha stora minnesstörningar, virrig, irriterad, ha nära till tårar hela tiden, inget tålamod, tappa finmotorik, få ångest, konstant vara spänd och inte kunna koppla av, hjärnan gick på högvarv, hjärtat hoppade nästan ur bröstkorgen och så tryck för bröstet, alldeles svettig av att träffa människor, yrsel, inte kunna läsa, inte hänga med i samtal, inte kunna räkna eller kunna tänka på vanligt sätt. Inte ha någon ork och energi, viktuppgång, tappa motivationsförmågan, förlamande trötthet men ändå inte kunna sova eller så sova dygnet runt. Inte klara dofter, inte klara av för mycket folk, tappa filtret som sorterar ljud och vara rädd för allt man kunnat göra tidigare när du kommit en bit på väg och ska försöka börja göra en del saker igen. Man tappar förmågan att kunna skratta hjärtligt ända in i själen. Det är sällan jag gör det än idag när jag ändå kommit en bra bit på väg.

Jag klistrar på ett leende utåt sätt. Folk kan tycka att jag ser pigg o glad ut. Men hur känns det på insidan? Det vet ingen.

Nu jobbar jag 50% och varje dag är ett kämpande. Det är ett kämpande att stiga upp ur sängen, göra sig iordning, ta mig iväg och parkera, gå promenaden in till stan och ta mig in till jobbet. Det är ett kämpande att klara de 4 timmarna. Vissa dagar är jag sååå trött, vissa dagar sååå okoncentrerad att det tar all energi att se till att jag gör rätt och dubbelkolla ordentligt. Jag får yrsel, tryck över bröstet vissa dagar, biter ihop käkarna, spänner mig. Och när jag väl kommit hem slocknar jag i soffan 2-3 timmar ofta för att sedan vissa dagar orka ta mig iväg för lite träning. Men inte för tuff träning och som jag tycker är kul för annars kommer jag inte iväg. Och har inte orken med för intensiv träning.

Det finns så lite forskat på det, vad man kan göra för att snabba på läkningsprocessen. Det finns ingen medicin att ta som gör det bättre. Bara som dämpar vissa symtom, som lugnande och sömnhjälpmedel och samtalsstöd och sjukgymnast att hjälpa kroppen som du har värk i.

Det är livet med utmattningssyndrom. Och inte nog med att man tappar många av sina förmågor som man får träna upp igen eller får låta hjärna läka ihop så de kommer tillbaka så blir man också väldigt ensam. Man tappar många vänner. De flesta försvinner eller finns i periferin långt borta. Det ligger på en själv att ta kontakt om man vill ha någon. På nåt sätt är det som att utmattningssyndrom fortfarande inte är en sjukdom fastän stressen har gjort att du fått en hjärnskada som påverkar hela din dagliga livsföring. Det är ett sjå bara att orka med att sköta ditt hem och det gör man inte i perioder. Du får dela upp det när du väl orkar. Men det tror jag inte många förstår. Det är ju dessutom nåt som känns skämmigt att berätta, att man faktiskt inte har energi ens att plocka ur diskmaskinen när man får dippar. Inget går med automatik. Du får kämpa för att göra allt. Det är den bistra sanningen. Sen finns det bättre dagar och sämre dagar.

Just nu har jag haft en dipp i några dagar sedan i fredags eftermiddag. Jag har legat i sängen större delen av dagarna och sovit till och från. Jag har varit virrig igen o sagt fel ord. Jag har haft hjärtklappning och tryck för bröstet och energilös o tung i huvudet och spänd och sovit dåligt. Jag är lite oroad över mitt mående just nu. Även psykologen. Jobbet tar lite för mycket energi och sen lite annat runt om mig också. Jag klarar nån vecka och sen kraschar jag nån eller några dagar. Sen kör jag igen ett tag o sen kraschar jag. Det har inte stabiliserat sig på den nivån där jag är just nu. Och nu har det gått lite mer än 2 månader. Så får se hur det här ska gå. Jag är livrädd just nu för att hamna tillbaka på ruta 1 igen.

Jag märker på mig på så sätt att jag blir neutral till allt. Jag är inte glad. Det är tufft att försöka läka och börja vägen till jobb igen. Jag försöker vara positiv, men ibland känns det hopplöst när det håller på som en berg o dalbana i måendet. Det är så många gånger man känner yes nu, nu börjar det bli riktigt bra igen och sen pang backar kroppen tillbaka några steg igen och du får starkare syntom igen. Kroppen har inga marginaler mot saker som händer runtom dig, dvs livet. Men jag gör så gott jag kan. Tänk vilken tur att man har så dålig sjukdomsinsikt för sig själv att jag inte fattade eller visste hur lång tid det skulle ta att bli frisk. Jag har varit sjukskriven lite mer än 3 år nu och har en bra bit kvar som det känns just nu. Jag kan vara avundsjuk på folk som ojar sig över en veckas förkylning hemma i sängen. Tänk den som bara fick ha en förkylning o sen må bra igen. Men jag kommer att bli bra så småningom, det har jag bestämt. Och jag har vissa planer för framtiden också. Man ska ta tillvara på livet. Man vet aldrig vad livet har för planer för en. Och jag tror att det kan komma nåt bra ut av den här skiten också. Jag kommer aldrig bli den jag var, men förhoppningsvis kommer jag må bättre.

Annonser
Publicerat i Arbete, Hälsa | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Konisering – liten operation cellförändringar livmoderhalsen

Idag har jag gjort en liten operation. Jag fick ta bort cellförändringar grad två på livmoderhalsen. Grad två betyder måttliga-högre grad. Det var inte cancer, men man tar alltid bort vid grad två när man är över 25 år för att det inte ska kunna utvecklas vidare och eventuellt bli livmodercancer. Så jag uppmanar verkligen alla att gå på alla provtagningar som man blir kallad till. 

Jag trodde ingreppet skulle vara värre än det var så jag var jättenervös o stessad innan. Men sköterskan som kom o mötte mig var så otroligt gullig! Hon frågade hur det var med mig och när jag talade om att jag var nervös kramade hon om mig så jag nästan fick tårar. Såna sköterskor är verkligen på rätt plats! Läkaren förklarade allt sen innan och jag fick ställa de frågor jag hade. Ingen stress alls.

Sen satte hon igång. Jag fick lokalbedövning som även innehöll adrenalin. Den gulliga sköterskan höll i mig i ett lugnande grepp på armen. Det kändes skönt! Det ena som kändes lite grann var sprutan. Själva ingreppet kändes inte. Och det var över på 10 min. Totalt tog allt 25 minuter. Sen var jag färdig att åka hem. 

Man kan blöda efter och man får inte bada eller ha sex på 3 veckor. Men träna efter nån vecka-10 dagar. Man ska låta bli att hoppa och lyfta. Vara ute o gå och köra yoga kan jag göra efter någon dag. Anledningen till att jag ville berätta var att minska rädslan för andra som ska genomgå detta. Man kan välja att sövas men det är helt onödigt. För det går så bra med lokalbedövningen o adrenalin. Och du kan ju fråga o prata under tiden. Så sammanfattningsvis, det är inget att vara nervös eller rädd för. Det går bra! Sen att jag hade jättegullig personal betyder extra mycket ❤

För dem som undrar påverkar det heller inte en potentiell graviditet när man tar bort så pass lite som man oftast gör vid grad 2. Det brukar vara 1 cm. För mig blev det ännu mindre. Behöver man ta bort mycket kan det bli prematur. Men då hade det handlat om mer man måste ta bort. 

Publicerat i Allmänt, Hälsa | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Intervju

För första gången i mitt liv ställde jag upp i en intervju för en pod om utmattningssyndrom. Jag berättade lite om min historia med diagnosen. Jag brukar inte vara så öppenhjärtligt om mig själv men om det kan hjälpa andra så är det ju bra. Dessutom var det en bra utmaning för mig själv. 

Det var telefonintervju och live så det var inte bara en utmaning att vara öppen om mig själv utan också klara att hålla fokus och komma på vad jag ville säga. Glömde nåt ord, men tror inte det märktes så mycket. Glömde också säga en del saker men på det stora hela var det rätt avslappnat och det gick bra. De som håller i podden har även de utmattningssyndrom så jag beundrar dem verkligen att de orkar engagera sig och göra podden. 
Podden finns på iTunes/Podcaster, men även på Raktiniväggen 

Publicerat i Allmänt, Hälsa | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nyårstankar…

Vilken härlig pappa man har… Bonussyrran o hennes dotter firar nyår med pappa o hans sambo (bonussyrrans mamma). Frågade vad de skulle göra då jag inte har nåt att göra på nyår. Tycker han hade kunnat fråga mig med. Bonussyrran sa inget heller. Det blir väl att fira själv som förra året. Att vara singel igen så blir man utböling. Nyår är parens o familjens tid. Är man själv så blir man själv. 

Det är inte jättespeciellt med nyår o visst klarar jag mig själv, men nog är det roligare att ha nån att fira med allt. Men det kanske dyker upp nåt… Vem vet. 

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Tid betyder allt…

November 2016. Jag har nu varit sjukskriven sen augusti 2014. Först en månad helt, sen 50% fram till 8 feb 2015 då jag blev helt sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag trodde jag skulle vara tillbaka på jobbet efter några veckor, trots att jag är beteendevetare o egentligen vet. Men att acceptera att man själv blivit sjuk av stress är en helt annan femma. Minns den 9 februari som igår, när jag kom till företagshälsovårdsläkaren. Han ställde frågor och jag svarade. Jag fick göra ett test för utmattning. Jag fick 44 poäng, där 18 poäng är gräns. På läkarintyget mitt stod det att jag var uppgiven. Tårarna forsade när jag satte mig i bilen. Jag var riktigt sjuk! Vad skulle jag göra nu?

Det har varit en lååååång process. Att bli sjuk av sitt arbete skapar ett trauma. Bara att acceptera sjukdomen är jättesvårt och den stor del av rehabiliteringen. Det tog tid! I vissa stunder vill jag nog fortfarande inte riktigt erkänna det för mig själv. Det är såna bra stunder, då jag inte känner av symtomen och jag i stunden kan låtsas för mig själv att jag är frisk. Men det slår snart tillbaka. 

Att bli psykiskt sjuk i utmattningssyndrom, en osynlig sjukdom skapar en identitetskris. Man kan aldrig gå tillbaka till den person jag en gång var. Man måste hitta en ny version av sig själv med rimlig balans i vardagen. Den balansen ändras från timme till timme, från dag till dag. Det finns ingen mall att gå efter. Det är trial and error som gäller. Blir det minsta lilla för mycket får man bakslag. Ibland är det värt det om det ger en mycket ändå i form av glädje för stunden. 
Sociala saker tar extra mycket energi då det blir mycket intryck för hjärnan. Hjärnan fungerar ju inte längre som den en gång gjorde. Den är seg, har inget filter, kan kasta fram fel ord, blir förvirrad om det händer två saker samtidigt och kan då toka till saker. Vid social kontakt får den arbeta extra hårt för att klara av mötet. Blir jag dessutom stressad av mötet får jag stresspåslag som gör att jag får hjärtklappning, ångest i form av tryck över bröstet, spänd i kropp och käkar, värk i kroppen, trött, ryckningar i ansiktet, kanske svettas. Kroppen är redo för flykt o kamp. Hela min energi går åt att försöka lyssna vad personen säger. Jag har koncentrationssvårigheter o svårt att hålla fokus för länge. Helt plötsligt hör jag inte längre, utan är någon helt annanstans. Men det vet inte den som jag pratar med. Jag kan till och med ha svårt att prata själv och hålla tråden när jag berättar. Och komma ihåg namn tex är hopplöst. Allt jag bokar in måste jag ha påminnelse i mobilen. Står det inte där, så finns det inte. 

Att leva med utmattningssyndrom handlar om att ställa om hela sitt liv. Ingenting sker med automatik längre. Inte ens att duscha, städa, ta sig iväg från punkt A till punkt B. Allt är en procedur o kräver enormt mycket. Bara att ta sig upp ur sängen. Och man får hitta verktyg för att klara av situationer. Att sitta på en middag med släkten kan innebära öronproppar. Det blir för högljutt och min hjärna klarar inte det. Många pratar samtidigt, barn skriker, det kan vara hög musik på. Det blir kaos för min hjärna. Öronproppar tar bort det värsta. Nu överlever jag det. Jag får ta pauser o gå på toaletten tex. Men i början fick det mig att explodera inombords och till slut fick jag gå för jag inte klarade av det. Sen kunde jag vara sängliggandes i tre dagar. Jag får bakslag nu med av det, men blir inte sängliggandes flera dagar.
Det tråkiga är att man blir isolerad. Jag gör inte lika mycket socialt. Och ibland väljer jag bort det för jag inte orkar. Jag hör inte av mig lika mycket till vänner, och vänner försvinner för de inte hör av sig alls, eller extremt sällan.

Jag har tidigare tagit den rollen som ofta varit initiativtagande och planerat och dragit ihop saker. Nu kan jag inte vara den personen längre på samma sätt. Och då blir det tyst. Jag har också lärt mig vilka som är mina riktiga vänner under den här tiden. För mig finns vänner i vått o torrt. Men jag har hellre färre bra vänner som jag vet finns när jag har det som tuffast i mitt liv än halvdana. Givande och tagande. Men jag uppskattar verkligen dem som finns kvar extra mycket o som finns där för mig ❤

Den sista tiden har varit extremt tuff. Så illa att jag kände att jag inte orkade längre. Jag ville inte leva, men jag ville inte dö heller. Jag visste bara inte vad jag skulle göra. Livskris. Jag kände ingen glädje i någonting. Kände mig så ensam o hittade ingen mening med livet. Kärleken försvann, sjukskriven från jobbet, tjafs med FK som missuppfattat min läkare och ensam. Vad har man då? Vänner o familj då? De har ju sina egna liv. Jag bara grät o grät. Jag fick förslag om att äta antidepressiva tabletter. Men jag vägrade. Lugnande och ångestdämpande fick hjälpa mig igenom de värsta dagarna för att iaf ta mig iväg till rehabiliteringsåtaganden.

Nu är jag på fötterna igen nätt o jämt och med magsår, men jag gråter inte hela tiden och jag fokuserar på träning som får mig att må lite bättre. Bara att försöka göra en återstart o kämpa på. Bryta ihop o komma igen. 

Jag är väldigt bra på att dölja hur jag mår utåt sätt. Utåt sätt kan jag skratta o verka glad. Inombords är jag trasig.  I min terapigrupp ser vi igenom varandra. De ser att jag försöker bita ihop och säger det till mig o då brister det. Då mitt skal är inte så starkt. Utmattningssyndromet gör att känslorna är mer utanpå än innanpå. Det är också en sak jag tränar på, att visa att jag inte är så stark jämt som andra tycks tro, att jag inte mår så bra som vissa tycks tro. Fast det är otroligt jobbigt. För det känns som andra tycker att jag borde vara frisk nu. Och jag känner att jag skäms för jag fortfarande är sjuk. Trots att jag inte kan rå för det och att det tar tid. Jag börjar också lära mig att säga nej till saker för mitt eget bästa.

Långt inlägg idag, men också ett öppet sådant. Det är så det är. Allt är inte nattsvart, men ibland är det jäkligt jobbigt. Det är svårt att kämpa ibland. Men kämpa ska jag. 

Publicerat i Allmänt, Hälsa, Träning, Vänner | Märkt , , , , , | 6 kommentarer

Vår-sommar-höst

Jag har inte haft någon ork att fortsätta att blogga under sommaren o in nu på hösten. Under våren fick vi ta bort min kisses sista dotter som var den enda Cornish rex-levande kissen vi hade kvar i familjen. Det var oerhört tungt att åka till veterinären o låta henne somna in. 

I maj unnande jag och min kompis M oss en resa till Corfu bara för att få komma bort från allt o bara vara. Hon är också sjukskriven för samma som mig så det kändes oerhört skönt när man åker för samma mål o har förståelse för varandra. Vi var på stranden hela dagarna från morgon till kväll och sov, lyssnade till vågornas brus, ljudböcker och bara njöt. Lågsäsong o knappt några andra turister. Lugnt o skönt o ett hotell som låg på gångavstånd till både hav, restauranger, och nödvändiga affärer. På kvällarna tog vi en promenad och åt middag, handlade lite o såg oss omkring. Sen satt vi på balkongen o pratade o tog nån cider tills det var dags att sova. Det var en lugn liten fiskeby utan livligt nattliv. Passade oss perfekt.

Det var en utmaning att resa med utmattningssyndrom men också en vinst och stolthet över att klara det. 

När jag kom hem hade min älskade mormor blivit sämre. Det slutade med vak för mig o mamma. Hon gick bort i juni. Otroligt tuff tid då mormor stod mig så nära och alltid varit som en extramamma. Vi hördes flera gånger i veckan. Den tomheten går inte ens att beskriva. 93 år gammal blev hon och tynade bort och hade ont på slutet pga. att sjukvården vägrade hjälpa henne. Det var hemskt att se. 

Strax därefter träffade jag P för första gången efter att ha pratat med varandra sen i slutet av april. Vi fastnade för varandra direkt. Vi träffades intensivt under sommaren o han var med mig upp till stugan en vecka på 3:e dejten. Det höll i 3 månader. För en vecka sedan tog det slut till min stora sorg. Han kan inte svara på vad som hänt. Idag hörde han av sig igen efter att inte ha hörts på en vecka. Och då brast allt igen efter att ha försökt hålla ihop mig i veckan för att klara av min rehab som jag måste gå på o försöka fokusera på träning. Jag kan inte påstå att mitt liv varit någon dans på rosor. Det sägs att man blir stark av jobbiga o tunga saker man går igenom, men jag kan inte känna att jag håller med. Det känns som jag håller på att gå sönder inombords. Formas efter det man går igenom, absolut! Men starkare, nej. Jag är inte stark. Det kanske kan verka så på utsidan, av den sidan jag visar utåt sett. Men på insidan är jag inte stark. Måste man alltid vara stark? 

Det är så många som säger det. Som att det skulle vara något positivt o stärkande att höra när man är ledsen. Du är så stark, du kommer starkare ur detta, du är starkare än du tror. Varför kan man inte bara få vara ledsen när man är ledsen? Jag känner mig inte mindre ledsen av att höra att jag är stark. Det känns inte tröstande när det känns tufft och man kämpar i motvind hela tiden. Det känns lite som stark har blivit min identitet. Och att jag därför har haft så svårt att visa mig ledsen utåt när jag verkligen är ledsen. För att jag är ju så stark. Jag klarar allt själv. Men det gör jag inte. Jag vill bara få vara ledsen för jag är ledsen o må dåligt för jag faktiskt gör det. Lite motgångar får man räkna med, men jag har nått min gräns för vad jag orkar o klarar känner jag. 

Det har varit ännu ett tufft år. Jag har bara gått o väntat på den där dagen då allt ska vända. Men år efter år har gått och det har fortfarande inte vänt. Visst, några små fina ögonblick har det såklart funnits, men vänt…nej. Så jag väntar fortfarande…

Min bror gifte sig för två veckor sedan också. Det var ett jättefint bröllop med bara närmsta familjen på mellan 25-30 pers. Jag var bröllopsfotograf, vilket var både en utmaning och roligt. En fin helg på fin herrgård med övernattning o allt. Så visst har det funnits fina stunder också.

När jag inte bloggar, vilket ju blir rätt sällan så finns jag på 3 konton på Instagram varav 2 öppna: frokenbalans och photoby_jen. Fröken balans har numera blivit lite av en dagbok kring min väg framåt kring min utmattningssyndrom. Den har jag öppen. Kanske för att kunna hjälpa o tipsa andra o få hjälp av andra. Men också för att kunna uppmärksamma andra på sjukdomen o kanske se till att andra inte hamnar där. PhotobyJen är min fotosida. Fotandet är mitt sätt att få ro o ett sätt att få utlopp för det jag känner. För mig är ett foto som att måla en tavla. Att kunna förmedla en känsla med rätt ljus, motiv, bakgrund o färger.

Publicerat i Allmänt | 8 kommentarer

Vårsol som värmer…

Härligt väder ute idag. Det enda som står på agendan idag är ett besök hos sjukgymnasten för att knaka loss mig o släppa på spänningarna i rygg o nacke. En konstgjord andning i avvaktan på att kroppen lär sig att slappna av. Oturligt nog har jag fått ont under trampdynan på vänster fot också som jag ska fråga om. Jag är även svullen. Hade ont igår med men sprang en runda på kvällen. Så idag blir en träningsfri dag förmodligen beroende på vad han säger.

Frukost o lunch ute i solen. Solen värmer. Sitter i bara linne och utan strumpor idag 😊 Underbart!! Måste nog köpa lite solkräm idag på vägen hem. Solen är rätt stark på våren märker jag och tar snabbt.

Idag är det föreläsning i projektet som jag egentligen jobbar med men bara hälsar på ännu. Hade tänkt gå men i samråd med samtalscoachen igår så behöver jag säga nej. Jag visste det ju egentligen själv, men har svårt att ta de där besluten själv ibland. Det känns bättre när nån annan säger ifrån. Något jag behöver träna mig på. Jag vet ju vad som är bäst för mig och vad jag inte ska göra, men behovet av att visa sig duktig finns ju där. 

Så det blev en ren vilovecka denna veckan, vilket behövs efter dessa 4 veckor. Så solen, lyssna på ljudbok blir det resten av eftermiddagen sen när jag är hemma igen ☺️ Kanske ska jag testa en ny typ av meditation idag som jag fick tips om…

  

Publicerat i Allmänt, Hälsa, Livet på landet, Tankar, Träning, Vår | Märkt , , , , | 4 kommentarer