Pensionärsrehabrunda…

Först födelsedagsfirande hos bonussyrran på kvällen, sen när klockan började närma sig 20.00 började det krypa i kroppen efter att få komma hem och ut på min efterlängtade löparrunda som jag sett fram emot hela dagen. Kom dock hem först vid 20.30, men efter några benböj, stretchingövningar, musik i öronen och Runkeeper igång gav jag jag mig iväg. Som jag längtat!!!

Vilken frihetskänsla att susa fram med benen pendlade i tempo under en. Kändes som jag flög framåt nästan… men med en svag känsla av att det nog inte skulle gå så bra hela vägen. Efter kanske runt 4 minuters löpning kom smärtan… f-n!!!! O vilken smärta sen!!! Men jag gav mig inte. Jag sprang vidare, lite halvt haltandes ett tag och fick till slut inse att jag inte skulle kunna springa ens den kortare runda jag tänkt mig utan fick vika av tidigare, men fortfarande springandes om än i lugnare tempo. Från mig underbara frihetskänsla övergick det nu till pensionärsrehabrunda med känslan av ett nederlag. Dock kändes det ändå bättre när jag bromsat tempo och inte ökade det minsta för då kom smärtan som en kniv direkt.

Men med det tempot lyckades jag ändå komma runt på en runda på 3.32 km på en 21.42 min i alla fall. Och det gjorde inte hiskeligt ont när jag sen kom i mål och efter stretching ordentligt och lite styrkeövningar med mage, rygg och armar känns det ändå okej. Frågan är hur det känns imorgon, men hoppas hoppas att det inte är värre ändå. Nästa gång, vilket blir på torsdag, så ska jag ta smärtstillande innan (vilket jag glömde nu och som sjukgymnasten ändå tipsade mig om) och så ska jag ta mig ut tidigare och satsa på en runda i spåret istället, som ändå är lite mjukare underlag också. Hade hoppas kunna få med mig löparkillen, men med hans gasell/vildhäst-tempo får jag nog inse att det kommer att bli svårt OM han inte ska behöva anpassa sig efter ”rehabpensionären”… och det är väl tveksamt om han vill… Nåja, bara på´t igen!