Utmattningssyndrom / utmattningsdepression

I början av februari kom diagnosen jag hoppades på att slippa efter alla mina försök under ett halvår att tala om på jobbet att det inte fungerade längre. Först när jag bröt ihop på ett möte och satt och grinade i två timmar, fick jag en liten reaktion. Men inget gjordes ändå. Jag själv hade förstått att jag inte mådde bra och att symtomen jag hade inte bådade gott, men jag hade nog inte förstått ändå att det var så illa som det faktiskt var. Utmattningssyndrom (eller utbränd som det kallades förr). Och jag var på väg mot en säker totalkrasch om inget gjordes akut. Jag fick göra ett s.k KED-test för utmattning där 18 poäng är cutoff – ett för högt värde. Jag fick 44. Tittar jag tillbaka började symtomen komma redan för ett år sedan, eller egentligen kanske ännu tidigare som sedan bara byggts på av en alldeles för svår stress på arbetsplatsen.

Jag började få fysiska problem med kroppen med rygg, nacke, hälsenan. I våras blev det ena armbågen som blev inflammerad, sen under sommaren den andra armbågen fast så rejält att jag fick lov att äta starka smärtstillande tabletter. Då började sjukskrivningen. Först en månad 100%. Sen började jag jobba 50% med 25% på vardera tjänst. Sen började de andra symtomen komma. Jag blev(är) glömsk och jag blev(är) så trött att jag var (är) tvungen att sova när jag kom hem efter halva dagen. Jag orkade inte hålla mig uppe. Jag var(är) konstant trött och blev (blir) aldrig utvilad hur mycket jag än sov. Jag började må sämre psykiskt också och jag var(är) labil och svängde (svänger) i humöret. Jag slutade umgås med vänner nästan helt. All min tid gick åt att sova, gå på behandling och jobba. Nån enstaka gång gjorde jag något annat, men var då totalslut dagen efter.

Symtomen blev fler och fler. Innan jul fick jag såna problem med rygg och nacke att jag knappt kunde röra mig. Sjukgymnasten fick behandla mig rejält vid 2 tillfällen innan jul. Vid jul var jag ledig 2 veckor och firade då julen och min 40-årsdag i stugan. Där fick jag ro i själen och så pass med energi att jag i alla fall kom iväg till jobbet även om jag egentligen inte mådde bättre. Snarare tvärtom. Jag började märka mer saker hos mig själv. Jag förlade saker, glömde namn, började slänga om ord, tappa fokus, koncentration, jag var yr när jag var bland folk, särskilt jobbigt i affärer, eller om jag var på min ena arbetsplats där jag fick ta tag i väggen ibland för att inte ramla omkull.

Jag började göra knäppa saker som att ställa mat på spisen utan att sätta på plattan, sätta igång microvågsugnen och glömma att ställa in det jag skulle micra. Vara på väg någonstans i bilen och helt plötsligt upptäcka att jag kört någon annanstans. Jag kunde starta bilen utan att hålla in kopplingen, inte komma ihåg hur man satte igång blinkersen m.m, Tryck över bröstet, ångest, sova dåligt och oroligt på natten, ljud, ljus och doftkänslig (mer än vanligt). Lättretlig och arg som ett bi av minsta lilla. Jag har brutit ihop på jobbet åtminstone 3 gånger och suttit och grinat. Alla de där symtomen finns kvar nu med, men jag lägger märke till dem ännu mer nu när jag vet varför hjärnan min fungerar som den gör. Jag kan ha sett en film igår eller tidigare under dagen och inte kunna komma ihåg alls vad den handlade om. Det är helt svart.

Jag fick komma till en företagsläkare i början av februari och det var en så bra läkare som verkligen förstod mig och lyssnade. Han var bestämd och sa att sådär kunde jag inte ha det och det var inte hållbart längre. Det var så jäkla skönt när någon annan sa ifrån åt mig att nu räcker det. Han förklarade också för mig att hjärnans exekutiva funktioner inte fungerade som de skulle längre pga. utmattningen. Inlärda funktioner och vardagliga saker som normalt sätt går på automatik går fel för mig vid minsta lilla jag blir störd. Det kan vara så lite som ett knäppande ljud så hoppar hjärnan över flera steg och kanske går direkt på slutfasen i det jag ska göra. Tex när jag satte igång micron utan att sätta in det jag skulle micra som istället stod kvar på diskbänken. Eller som härom dagen när jag skulle göra varma mackor och jag gjorde iordning dem och lade dem på spisen och sedan satte igång ugnen och gick därifrån utan att sätta in mackorna i ugnen.

Härom dagen ringde jag till mig själv från hemtelefonen till min mobil när jag skulle ringa brorsan. Och vid en parkeringsautomat fattade jag inte instruktionen ta ut ditt kort. Jag förstod inte hur jag skulle göra för att ta ut kortet, när det bara var att ta kortet. Man fungerar som en dement ungefär. Det är läskigt hur kroppen kan bli. Det känns som jag har tappat kontrollen över mig själv. Jag blev i alla fall sjukskriven på 100%. I mitten av mars får vi se hur läget är om jag kan komma igång någonting, men i så fall på en tjänst. Den minst stressiga i så fall. Och det har ju inte min chef velat. Jag har inte fått någon hjälp till att göra mig bättre trots egna förslag. Läkaren vill också att jag ska gå på KBT hos psykolog, men det har jag heller inte fått okej till från jobbet ännu trots att jag frågat 2 gånger. Får inget svar.

Så från tennisarmbågar till utmattningssyndrom under loppet av ett halvår. Efter ett halvår till blir jag utförsäkrad vare sig jag är frisk eller ej. Armbågarna är inte bra och nu börjar min rehabilitering till att bli av med utmattningssyndrom också.

Det värsta av allt är att det inte syns att jag är så sjuk. Och det är så svårt för andra att förstå hur dåligt man faktiskt mår. Om någon har brutit en arm så syns det och det är många som frågar vad man har gjort och hur man mår. När man har utmattningssyndrom och tennisarmbågar är läget ett helt annat. Många misstror en säkert och tror att man inte vill jobba. Och det som inte syns finns inte. Många av ens vänner försvinner för man orkar inte själv ta kontakt med kompisar och man orkar sällan göra något. En enda från jobbet hör av sig och frågar hur jag mår. Och ibland orkar jag inte svara i telefonen eller prata i telefonen.

En annan grej är att varenda liten grej man ska göra blir ett stor projekt. Bara att orka ta tag i att gå ut och hämta posten, eller att diska eller att städa. Det finns ingen motor. Man kan tycka att det är en enkel grej, men det är som att bestiga ett berg. Sen har jag förstås dagar som är mindre dåliga, men jag är konstant trött. Det finns dagar då jag inte ens stiger upp ur sängen. Jag förstår att det är så svårt för andra att förstå när man inte varit där själv. Jag fick hjärtklappning av att stå och vänta på min tur i biltvätten. Små saker är stressande och av att göra saker blir jag helt slut. Som att gå och handla. Dels får jag yrsel, men så blir jag jättetrött. Ibland kan yrseln även komma hemma av ett telefonsamtal eller bara rätt som det är. Eller hjärtat slå så hårt att det känns som jag är ute och springer, trots att jag är stilla i sängen.

Men jag försöker ibland vara lite social för att inte tappa helt, för man blir isolerad. Igår kom bonussyrran hem och tittade på melodifestivalen med mig. Ja, så ser läget ut just nu. Ville försöka skriva för att försöka förklara hur det känns. Jag är normalt sätt en person som inte klagar så mycket eller talar om hur jag verkligen mår. Men detta kanske kan förklara lite i alla fall. Är texten rörig så vet ni varför 😉

Det är ju ändå märkligt att jag trots mina symtom ändå pressade mig själv iväg till varje pris till jobbet. Inte ens när jag började få hålla mig i väggen på jobbet pga. yrsel så gick jag hem och ringde läkaren. Vem tackar mig för det? Jag var ändå medveten om signalerna som kroppen skickade ut. Det krävdes någon annan att säga till mig. En underbar läkare. Jag var så slut efter det mötet att jag bara grinade när jag ringde mamma för att berätta. Men samtidigt så lättad att nån äntligen lyssnade på mig.

IMG_4405

IMG_4404

Annonser
Det här inlägget postades i Hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Utmattningssyndrom / utmattningsdepression

  1. oskrivnablad skriver:

    Skickar en STOR kram!!! När orken kommer tillbaka får vi ta en dejt på Åsby 🙂

  2. fia skriver:

    Bamse kramar till dig och kom i håg att du har en lunchdate innestående när det passar =) KRAM KRAM ❤

  3. mickandialog skriver:

    Det var jobbig läsning.
    Råkade ut för samma sak för över tio år sedan. Fruktansvärt jobbigt. Förstår faktiskt inte att du har hållt ut. Bara en som varit där kan förstå en annan. Det du beskriver stämmer exakt. Fortfarande kan jag få frekvenser av detta. Det är otroligt tungt. Har själv dessutom en tung sjukdomsproblematik i grunden.
    Men känslan av uttmatthet, som har med utbrändheten är värst. Det kan räcka med att tappa en penna på golvet. Man orkar inte plocka upp den. Man blir irriterad, virrig och trött. För en penna…
    I begynnelsen, när det var som värst, fick jag träffa en psykiatriker. Han hade själv genomlidigt samma mardröm. Han önskade inte detta sin värsta fiende. Fick Fontex. Han ringde mig varje morgon under två veckors tid. Jag, sov och sov. Men medicinen gjorde att jag blev piggare till slut. Seretoninbrist. Men jag ville sätta igång igen. Lite för fort. Då sa det pang igen. Jag var ju van vid att plugga och jobba samtidigt. Jag har lärt mig att kapaciteten aldrig blir den samma igen. Det är dessutom det sista man ska sträva efter. Det ger bara motsatt effekt.
    Det är inte lätt, ska folk veta.
    Många är väldigt snabba med att raljera över detta fenomen. ”gå in i väggen” Jag blir lika vansinnig varje gång!!
    Som sagt var. Det var jobbig läsning. Pga att den var sann, och jag led igen. Men samtidigt blev jag glad att den fanns på pränt. Det här är ju sant.
    stor kramis

    • Lilla Norpan skriver:

      Vad tråkigt att höra att du också varit med om samma sak 😦 Det är hemskt! Jag förstår inte själv hur jag lyckats hålla ut. Jag förstod nig inte att jag redan hamnat där, fast jag är beteendevetare. Lättare med andra än mig själv. Men så här i efterhand så är det ju helt sjukt. Företagsläkare har nog mer erfarenhet o förstod direkt hur illa det var. Så det var tur min familjeläkare rekommenderade att jag kom dit istället.
      Jag har förstått att det tar tid innan kroppen återhämtar sig och att det kan ta flera år även när man ska vara sk. återställd innan hjärnan fungerar normalt igen. Hur funkar det för dig att jobba nu? Kan du jobba på full tid och så? Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s