Ibland skulle man bara vilja….

Vad ska jag säga efter dagens möte på jobbet med chefen och facket. Finns inga ord. Det var första gången jag var på kontoret efter jag blivit helt sjukskriven den 9 feb och jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Jag hade hjärtklappning redan på morgonen och hade drömt en jobbrelaterad dröm som var jobbig. Det har jag gjort mycket på sistone. Jag går inte in på vad vi skulle prata om på mötet, men det sög musten ur mig. Jag var så spänd och det tog så mycket av mig. Det slutade med att jag blev ledsen. Och när jag sen lyckats samla mig så rann tårarna igen. Lyckades samla ihop mig när jag skulle gå. Den fackliga personen stod och väntade in mig och när vi steg ut från avdelningen bröt jag ihop och grät och bad om ursäkt.  Tur jag hade solglasögon med mig. Hon frågade mig om jag hade någon att prata med när jag kom därifrån. Och hon sa att hade hon veta att detta skulle vara så jobbigt så hade hon bokat att vi skulle vara någon annanstans. Grejen är väl den att även om jag visste att det skulle bli jobbigt så visste jag inte att jag skulle må SÅ dåligt. Så hon sa att vi bokar på mitt kontor nästa gång. Min tanke också när hon frågade om jag hade någon att prata med var, åh herre gud är det så illa.

Det är såna här situationer jag verkligen ser hur dåligt jag faktiskt mår. Det är jättesvårt! Det är som att inte ha någon kontroll på sig själv. Jag vet inte hur jag kommer att reagera i olika situationer. Och hur mycket ska jag pressa mig själv till olika situationer. Vissa är ju oundvikliga fast jag inte riktigt klarar av dem just nu. Och mötet idag gjorde inte saken bättre alls. Det var inget bra möte. Efter idag känner jag som om jag sitter i en rävsax. Jag vet egentligen vad jag vill och vad jag behöver, även om jag inte vet exakt vad i detalj. Jag vill börja om på nytt någon annan stans sen. Tänk om man kunde vinna pengar. Då vet jag precis vad jag hade gjort efter dagens möte. Ibland vill man göra just det man tänker, fast man vet att man inte kan. Surt!

Det som är svårt är också att förstå själv att jag inte är som vanligt. Vi firade min faster i lördags och när jag berättade att jag var helt sjukskriven pga. utmattningssyndrom blev det tyst. Min faster frågade inte mer. Och ingen annan heller. Det känns lite som skamligt på något vis att vara sjukskriven av den anledningen. Och jag kände efteråt att jag inte borde ha gått dit. Det tar mer än vad det smakar. Jag känner väl att det förväntas att man kommer. Men alla intryck, ljudnivå blir jättejobbigt. Dagen efter hade jag hjärtklappning och var sååååå trött. Sov och sov och totalt slut. Och morgonen tillbringades med att leta efter min kokta skinka fastän den redan var framtagen fast jag inte kom ihåg det.

Nu ska jag vila en stund. Ska på en promenad senare med en vän och har sån huvudvärk just nu.

Annonser
Det här inlägget postades i Hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ibland skulle man bara vilja….

  1. oskrivnablad skriver:

    Lider verkligen med dig 😦 Det är ingen rolig sits du har hamnat i och att sen inte ha en stöttande familj som orkar prata om det här och försöka sätta sig in i din situation kan inte vara lätt. Finaste Norpan… jag hoppas att den här skiten snart ska vända för dig.
    KRAM!!!!

    • Lilla Norpan skriver:

      Tack OB! ❤ Nej jag önskar inte nån att hamna i nåt sånt här. Få se när mina KBT-samtal kommer igång. För det behöver jag känner jag. Jag behöver stöd ur det. Hoppas också det vänder snart. Men tillbaka till det ena ska jag inte om jag kan göra nåt åt det. KRAM!!!

  2. mickandialog skriver:

    Det är en närmast diabolisk situation som du beskriver. Jag vet. Enbart den som varit i samma situation kan förstå. När viljan och kapaciteten inte sammanfaller, kommer frustrationen med raska steg. Som att ångesten inte vore svår nog.
    Själv har hjag blivit tvungen att släppa allt vad prestation innebär. I början tänkte jag som du. Göra en förändring. Sade upp lägenheten och flyttade till Lund och gjorde en helt annan inriktning i mina studier. Kapaciteten var som bortblåst och jag krachade igen.
    Jag vet hur folk raljerar och ser ner på en. En bloggerska raljerade fritt om att gå in i väggen. Det var ingen trevlig kommentar jag skickade.
    Läkaren som jag träffade var en stafettläkare som brände ut sig ordentligt. Han önskade inte detta till sin värsta fiende.. Därför hade han full förståelse och ringde mig varje morgon under tillfällig medicinering.
    Detta är över tio år sedan. Men ibland kommer helvetet tillbaka. Idag efter kaffet, kom det. Blev alldeles yr, svag, och skakig. Som ett brev på posten ungefär.
    Jag pratar oftast inte om detta, pga att ingen förstår, eller snarare inte vill. Har också upptäkt att det är skamfilat. ”det där med att gå in i väggen”…. Modernt, som bloggerskan skrev..grrrr
    kramis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s