Ups and downs

Länge sedan jag skrev här nu. Har inte riktigt haft orken till att skriva här. Men så nu ikväll kände jag att jag behövde skriva av mig. Att gå igenom den här resan med utmattningssyndrom är nog bland det tuffaste som jag har gjort och resan är inte i närheten av avslutad eller avklarad. Det är en lång bit kvar. Törs inte ens tänka på hur lång.

När jag ser tillbaka ett år tillbaka så kan jag se skillnaden och att jag kommit enbit på väg. För ett år sedan när jag fick rätt diagnos hos företsgshälsovårdsläkaren släppte något inom mig, hjärnan och kroppen slappnade äntligen av och först då kraschade jag på riktigt. Jag gick på små bensinångor sedan en tid tillbaka och hankade mig knappt fram till jobbet. Någon dag tog det stopp och jag vände halvvägs och åkte hem igen, för jag klarade inte att ta mig in genom dörrarna på min ena tjänst, för jag visste att då hade jag kraschat innanför dörren och bara grinat. Och jag hade redan brutit ihop på jobbet flera gånger, varav två gånger på möten med kollegor. Och vem vill visa sig svag och sårbar inför andra. Andra dagar vinglade jag omkring och höll mig i väggarna för att kunna ta mig omkring där inne på jobbet och bet ihop för att klara mina timmar jag hade att vara där. Jag var ju på två ställen på slutet på 25% vardera, då jag var sjukskriven på 50% sedan september 2014. Det var verkligen som att gå på sparlågor. Jag fikade inte, jag ville inte prata med andra för att jag inte visste om jag skulle klara det utan att börja grina. Första tiden efter min diagnos och jag blev helt sjukskriven 9 februari 2015.

Den första tiden kom jag inte upp ur sängen. Jag fick kämpa under flera dagar för att klara att ta på mig kläder sätta mig i bilen och ta mig till affären. Väl i affären var det som att vara på hela havet stormar. Jag hade yrsel, tunnelseende och klarade inte ljudet, dofter omkring mig. Det började redan när jag steg ur bilen på parkeringen. Jag svettades, hade hjärtklappning och tryck för bröstet. Jag köpte saker som jag bara skulle kunna äta utan att behöva laga något. För orken att laga något ännu mindre klara av att laga något fanns inte. Igår fick jag en ny samtalskontakt (en kvinna med coachutbildning). Hon frågade mig om jag hade någon som hjälpte mig i början. Nej, svarade jag. På något sätt kämpade jag mig igenom det på något sätt ändå och har gjort sen dess. Sen att jag inte städade på flera veckor, att disken låg på hög (innan jag till slut hade en liten gnutta energi över att ta tag i det) och att jag inte klädde på mig på flera dagar och att det var som att bestiga ett berg att kliva in i duschen och tvätta håret, var ju så det fick lov att vara. Jag bad ingen om hjälp och ingen frågade heller. Och vem skulle ha hjälpt mig?

Gårdagen samtal med coachen drog upp en hel del inom mig. Hon reflekterade över hur upplevde mig när jag kom in. Jag var spänd, axlarna uppdragna till öronen, forcerad och ett skal utåt för att inte släppa efter och bryta ihop för någon jag inte känner. Det kändes som hon såg rakt igenom mig. Av det jag valde att berätta på 1 timme, så sa hon att jag tar väldigt mycket ansvar för alla andra hela tiden och tänker inte så mycket på mig själv. Det var mycket hon hann med att uppfatta om mig som jag själv inte tänkt på. Hon frågade om jag pratar med någon. Visst jag pratar med vänner, men många av dem mår själva dåligt så jag vill inte belasta dem om mitt. Men då ställde hon en fråga som bet sig fast: Men vem frågar hur DU mår? Jag har funderat på det där. Det är klart att det finns dem som frågar, men jag tror att för många hamnar nog min sjukdom som i nåt slags normaltillstånd för att jag har varit sjukskriven så länge och det tar sån lång tid att komma tillbaka. Det är lite som när man förlorar någon nära. Att många frågar i början hur man mår och hur det går. Ingen räknar med att det fortfarande kan vara jobbigt och kännas jobbigt en lång tid efteråt. Man glömmer bort att fråga och man tänker inte på det. Jag tror inte att det handlar om att folk inte bryr sig, utan att man har så fullt upp mitt sitt eget.

Nu har jag fått tid för utredning om jag kan platsa på smärt- och stressenheten i landstingets regi. Så 5 tillfällen är inbokade med 4 olika personer (sjuksköterska, läkare, psykoterapeut och fysioterapeut) och en uppföljning. De ser till ett helhetsperspektiv så vi får se. Innan jag ska försöka fylla i ett 26-sidors formulär.

Nu har jag skrivit av mig för idag känner jag. Jag stegar sakta framåt, men jag har mina dippar och då kan det vara extra tungt. Jag är fortfarande heltidssjukskriven, men jag är på jobbet 2 ggr i veckan 1.5-2 timmar per vecka. Allt har sin tid. Yoga har för mig blivit en bra medicin. Denna terminen är det på fortsättningsnivå en gång i veckan. Den varianten jag kör är Ashtanga yoga. Kram o hej.

Annonser
Det här inlägget postades i Hälsa, Tankar. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ups and downs

  1. Ninni skriver:

    Att få gå den utbildningen på stress- och smärtrehab är guld värd! Lägg den energi du har där så kommer det sakta bli bättre. Jag har jättebra erfarenhet av det och lärde mig så mycket. Stort lycka till

    • Lilla Norpan skriver:

      Tack snälla! Det låter toppen! Jag hoppas verkligen att de tar mig an som ärende 🙂 Jag antar av det du skriver att du har kommit en bra bit på väg. Tack för peppen. Kram!

      • Ninni skriver:

        Jag gick utbildningen för ca ett år sedan och den har hjälpt mig mycket. Hur jag ska tänka och hantera saker och ting. Håller tummarna för dig! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s