Livet på en pinne…

Kikade på Malou med ett klipp från när PT-Fia och Tyra, båda bloggerskor drabbades av utmattningssyndrom/utmattningsdepression. Vad jag känner igen mig i mycket som de berättar. Det jag tycker man inte får fram i vare sig tidningar, nätet, tv är hur det egentligen är att drabbas. Hur det egentligen är att leva med det. Hur man fungerar. Man får inte en riktig bild. Jag tror att många tänker att det är väl tex. bara att byta jobb, eller det är väl bara att bestämma sig för att gå ut, eller att man hittar på, är lat osv. Det är jättesvårt för andra att förstå när man inte drabbats av det själv. Det tog mig några månader innan jag släppte efter själv och förstod fastän jag är beteendevetare och läst så mycket om det. Jag kämpade emot själva sjukdomen och mot min kropp. Och det är först då när man accepterat som vändningen kan börja. Även om jag nu accepterat, så har jag fortfarande svårt ändå att förstå på något sätt. Mycket är väl det att sjukdomen är så lurig. Det finns stunder eller ögonblick, då jag själv tycker att jag fungerar hyfsat bra och då kan jag tänka, men är jag verkligen sjuk. Och sen i nästa stund så märker jag på olika sätt att jo det är jag visst.

Jag kände också igen mig i att boka in något och sen när det närmar sig så kommer ångesten och paniken över det man bokat in sig i. Jag skulle åka och hälsa på en bekant i Norrland några dagar. Lugnt och harmoniskt, få fota norrsken, åka lite skoter, få se fjällen och bara vara. Det började med att jag skulle flyga upp. Men sen kände jag att det kommer jag inte klara. Åka till Arlanda, massa människor, inte veta exakt vart jag ska. Det är ju så stort där. Så jag bokade in mig på tåg istället. Tryggt även om det var en lång resa. Men när det började närma sig så vaknade jag i panik och dagen innan hade jag riktiga panikkänslor. Jag mådde inte alls bra. Jag fick ta lugnande medicin då jag hade hjärtklappning, tryck över bröstet och panikkänsla i magen. På natten när jag pratade med H i telefonen, bestämde vi att skjuta på det istället. Det skulle inte bli något bra väder, och H tyckte inte att jag skulle behöva må så dåligt över att behöva åka dit. Så jag avbokade biljetterna på natten och då blev kroppen lugn. Jag vet inte hur jag tänkte när jag bokade mig på tog/buss i 12 timmar. Flyg hade varit bättre. När man har utmattningssyndrom, lever man i sin lilla bubbla. Det blir inga stora utsvävningar för man klarar inte en massa människor, oljud, man blir rädd för att inte klara av saker och då inte ha någonstans att ta vägen. Tex. som på ett tåg, jag kan ju inte bara kliva av. Jag hade tom. inte bokat någon hemresa för att kunna åka hem när jag ville om jag inte skulle klara av att vara kvar i 4 dagar. Jag vet aldrig hur jag kommer att må från en dag till en annan. Jag kan ha en hyfsad dag ena dagen och sen urkass dagen efter då jag är trött, extra känslig för ljud, oerhört lättretlig och bara vill vara ifred. Alla irriterar mig en sådan dag. Och det kräver enorm energi att hålla band på mig.

Efter att ha varit social både i fredags och lördags. På fredagen var jag och mamma och hälsade på mormor på kvällen och mamma sov över hos mig tills på lördagen. På lördagen tog jag en löprunda (min första sedan i somras) för att bara koppla av och få röra på mig. På kvällen var jag hos en kompis m. familj och åt mat och kollade på mellon. På fredagen låg jag däckad och sov större delen av dagen. Likaså idag måndag så har jag sovit hela förmiddagen. Igår kollade jag på serie en stund på eftermiddagen och den är på engelska utan textning. Min hjärna kopplar inte engelska så bra. Normalt förstår jag engelska jättebra och är bra på det. Men numera hinner inte hjärnan ta in så bra på tv. Utan jag får förstå av sammanhanget och strunta i att jag inte hinner förstå allt som de säger. Läskigt. Ibland kan det kännas som att de lika gärna skulle kunna prata kinesiska.

Idag har jag vilodag och sen yogan på kvällen. Imorgon börjar min utredning på smärt- och stressenheten och första mötet blir med sjuksköterska. Idag måste jag hinna fylla i det sista på mitt 26-sidiga formulär som jag har fått med massa skattningar och frågor gällande min hälsa och mitt tillstånd. Det har tagit mig 3 veckor att fylla i. Försöka förstå vad det är jag läser och försöka fylla i så korrekt som möjligt. Phu!!!

Det känns som om min blogg har blivit mer en blogg om utmattningssyndrom. Men det händer ju inte så mycket annat i mitt liv just nu. Man är inte sin sjukdom, men man blir en stor del av den. Jag får ofta frågan om vad jag gör hela dagarna och om jag inte blir rastlös. I början var jag rastlös. Men nu har jag kommit till ro på nåt sätt. Jag vet läget och jag kan inte påverka det. Jag försöka ta nån promenad, lyssna på ljudbok, se någon serie, nu kan jag börja sitta någon dag i solen och lyssna på musik när det blir varmare dagar. Men sen ska jag ju till sjukgymnasten en gång i veckan, samtalscoachen oftast 1 gång i veckan, vara på jobbet 2 ggr i veckan 1.5-2 timmar, sen kan det vara något möte, yogan. Att ha något inbokat innebär att det upptar hela min förmiddag tex. att komma ur sängen, göra iordning mig och få i mig mat om jag tex. ska vara där vid kl.13. Jag snitsar inte till mig och fixar allt på en timme och få på mig mitt skal som utåt sett visar att jag är ungefär som vanligt. Jag behöver oftast en vilodag emellan såna inbokade saker, men nu är det inte riktigt så. Det blir saker flera dagar i rad ibland och mer än en sak per dag fixar jag inte än. Jag måste hela tiden försöka hålla någon slags balans så jag inte gör för mycket och får för stora dippar av det. Livet på en pinne 😉

Intressant intervju med fd. höjdhopparen Linus Thörnblad om utmattningssyndrom. Hög igenkänningskänsla.

Höjdhoppsstjärnan om utmattningsdepressionen

  

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Hälsa, Tankar, Träning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Livet på en pinne…

  1. oskrivnablad skriver:

    Det är väl jättebra att ha bloggen som en ventil där du kan få skriva av dig 🙂 och jag tänker att yoga måste ju vara en perfekt aktivitet för dig.
    Stor kram från mig. Tänker ofta på dig men som du skrev…. livet kommer emellan.

    • Lilla Norpan skriver:

      Ja yoga är en jättebra aktivitet som jag börjat gilla riktigt mycket 😊 Ja livet rullar ju på. Det går lite mer långsamt när man är hemma. Stor kram tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s