Vår-sommar-höst

Jag har inte haft någon ork att fortsätta att blogga under sommaren o in nu på hösten. Under våren fick vi ta bort min kisses sista dotter som var den enda Cornish rex-levande kissen vi hade kvar i familjen. Det var oerhört tungt att åka till veterinären o låta henne somna in. 

I maj unnande jag och min kompis M oss en resa till Corfu bara för att få komma bort från allt o bara vara. Hon är också sjukskriven för samma som mig så det kändes oerhört skönt när man åker för samma mål o har förståelse för varandra. Vi var på stranden hela dagarna från morgon till kväll och sov, lyssnade till vågornas brus, ljudböcker och bara njöt. Lågsäsong o knappt några andra turister. Lugnt o skönt o ett hotell som låg på gångavstånd till både hav, restauranger, och nödvändiga affärer. På kvällarna tog vi en promenad och åt middag, handlade lite o såg oss omkring. Sen satt vi på balkongen o pratade o tog nån cider tills det var dags att sova. Det var en lugn liten fiskeby utan livligt nattliv. Passade oss perfekt.

Det var en utmaning att resa med utmattningssyndrom men också en vinst och stolthet över att klara det. 

När jag kom hem hade min älskade mormor blivit sämre. Det slutade med vak för mig o mamma. Hon gick bort i juni. Otroligt tuff tid då mormor stod mig så nära och alltid varit som en extramamma. Vi hördes flera gånger i veckan. Den tomheten går inte ens att beskriva. 93 år gammal blev hon och tynade bort och hade ont på slutet pga. att sjukvården vägrade hjälpa henne. Det var hemskt att se. 

Strax därefter träffade jag P för första gången efter att ha pratat med varandra sen i slutet av april. Vi fastnade för varandra direkt. Vi träffades intensivt under sommaren o han var med mig upp till stugan en vecka på 3:e dejten. Det höll i 3 månader. För en vecka sedan tog det slut till min stora sorg. Han kan inte svara på vad som hänt. Idag hörde han av sig igen efter att inte ha hörts på en vecka. Och då brast allt igen efter att ha försökt hålla ihop mig i veckan för att klara av min rehab som jag måste gå på o försöka fokusera på träning. Jag kan inte påstå att mitt liv varit någon dans på rosor. Det sägs att man blir stark av jobbiga o tunga saker man går igenom, men jag kan inte känna att jag håller med. Det känns som jag håller på att gå sönder inombords. Formas efter det man går igenom, absolut! Men starkare, nej. Jag är inte stark. Det kanske kan verka så på utsidan, av den sidan jag visar utåt sett. Men på insidan är jag inte stark. Måste man alltid vara stark? 

Det är så många som säger det. Som att det skulle vara något positivt o stärkande att höra när man är ledsen. Du är så stark, du kommer starkare ur detta, du är starkare än du tror. Varför kan man inte bara få vara ledsen när man är ledsen? Jag känner mig inte mindre ledsen av att höra att jag är stark. Det känns inte tröstande när det känns tufft och man kämpar i motvind hela tiden. Det känns lite som stark har blivit min identitet. Och att jag därför har haft så svårt att visa mig ledsen utåt när jag verkligen är ledsen. För att jag är ju så stark. Jag klarar allt själv. Men det gör jag inte. Jag vill bara få vara ledsen för jag är ledsen o må dåligt för jag faktiskt gör det. Lite motgångar får man räkna med, men jag har nått min gräns för vad jag orkar o klarar känner jag. 

Det har varit ännu ett tufft år. Jag har bara gått o väntat på den där dagen då allt ska vända. Men år efter år har gått och det har fortfarande inte vänt. Visst, några små fina ögonblick har det såklart funnits, men vänt…nej. Så jag väntar fortfarande…

Min bror gifte sig för två veckor sedan också. Det var ett jättefint bröllop med bara närmsta familjen på mellan 25-30 pers. Jag var bröllopsfotograf, vilket var både en utmaning och roligt. En fin helg på fin herrgård med övernattning o allt. Så visst har det funnits fina stunder också.

När jag inte bloggar, vilket ju blir rätt sällan så finns jag på 3 konton på Instagram varav 2 öppna: frokenbalans och photoby_jen. Fröken balans har numera blivit lite av en dagbok kring min väg framåt kring min utmattningssyndrom. Den har jag öppen. Kanske för att kunna hjälpa o tipsa andra o få hjälp av andra. Men också för att kunna uppmärksamma andra på sjukdomen o kanske se till att andra inte hamnar där. PhotobyJen är min fotosida. Fotandet är mitt sätt att få ro o ett sätt att få utlopp för det jag känner. För mig är ett foto som att måla en tavla. Att kunna förmedla en känsla med rätt ljus, motiv, bakgrund o färger.