Tid betyder allt…

November 2016. Jag har nu varit sjukskriven sen augusti 2014. Först en månad helt, sen 50% fram till 8 feb 2015 då jag blev helt sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag trodde jag skulle vara tillbaka på jobbet efter några veckor, trots att jag är beteendevetare o egentligen vet. Men att acceptera att man själv blivit sjuk av stress är en helt annan femma. Minns den 9 februari som igår, när jag kom till företagshälsovårdsläkaren. Han ställde frågor och jag svarade. Jag fick göra ett test för utmattning. Jag fick 44 poäng, där 18 poäng är gräns. På läkarintyget mitt stod det att jag var uppgiven. Tårarna forsade när jag satte mig i bilen. Jag var riktigt sjuk! Vad skulle jag göra nu?

Det har varit en lååååång process. Att bli sjuk av sitt arbete skapar ett trauma. Bara att acceptera sjukdomen är jättesvårt och den stor del av rehabiliteringen. Det tog tid! I vissa stunder vill jag nog fortfarande inte riktigt erkänna det för mig själv. Det är såna bra stunder, då jag inte känner av symtomen och jag i stunden kan låtsas för mig själv att jag är frisk. Men det slår snart tillbaka. 

Att bli psykiskt sjuk i utmattningssyndrom, en osynlig sjukdom skapar en identitetskris. Man kan aldrig gå tillbaka till den person jag en gång var. Man måste hitta en ny version av sig själv med rimlig balans i vardagen. Den balansen ändras från timme till timme, från dag till dag. Det finns ingen mall att gå efter. Det är trial and error som gäller. Blir det minsta lilla för mycket får man bakslag. Ibland är det värt det om det ger en mycket ändå i form av glädje för stunden. 
Sociala saker tar extra mycket energi då det blir mycket intryck för hjärnan. Hjärnan fungerar ju inte längre som den en gång gjorde. Den är seg, har inget filter, kan kasta fram fel ord, blir förvirrad om det händer två saker samtidigt och kan då toka till saker. Vid social kontakt får den arbeta extra hårt för att klara av mötet. Blir jag dessutom stressad av mötet får jag stresspåslag som gör att jag får hjärtklappning, ångest i form av tryck över bröstet, spänd i kropp och käkar, värk i kroppen, trött, ryckningar i ansiktet, kanske svettas. Kroppen är redo för flykt o kamp. Hela min energi går åt att försöka lyssna vad personen säger. Jag har koncentrationssvårigheter o svårt att hålla fokus för länge. Helt plötsligt hör jag inte längre, utan är någon helt annanstans. Men det vet inte den som jag pratar med. Jag kan till och med ha svårt att prata själv och hålla tråden när jag berättar. Och komma ihåg namn tex är hopplöst. Allt jag bokar in måste jag ha påminnelse i mobilen. Står det inte där, så finns det inte. 

Att leva med utmattningssyndrom handlar om att ställa om hela sitt liv. Ingenting sker med automatik längre. Inte ens att duscha, städa, ta sig iväg från punkt A till punkt B. Allt är en procedur o kräver enormt mycket. Bara att ta sig upp ur sängen. Och man får hitta verktyg för att klara av situationer. Att sitta på en middag med släkten kan innebära öronproppar. Det blir för högljutt och min hjärna klarar inte det. Många pratar samtidigt, barn skriker, det kan vara hög musik på. Det blir kaos för min hjärna. Öronproppar tar bort det värsta. Nu överlever jag det. Jag får ta pauser o gå på toaletten tex. Men i början fick det mig att explodera inombords och till slut fick jag gå för jag inte klarade av det. Sen kunde jag vara sängliggandes i tre dagar. Jag får bakslag nu med av det, men blir inte sängliggandes flera dagar.
Det tråkiga är att man blir isolerad. Jag gör inte lika mycket socialt. Och ibland väljer jag bort det för jag inte orkar. Jag hör inte av mig lika mycket till vänner, och vänner försvinner för de inte hör av sig alls, eller extremt sällan.

Jag har tidigare tagit den rollen som ofta varit initiativtagande och planerat och dragit ihop saker. Nu kan jag inte vara den personen längre på samma sätt. Och då blir det tyst. Jag har också lärt mig vilka som är mina riktiga vänner under den här tiden. För mig finns vänner i vått o torrt. Men jag har hellre färre bra vänner som jag vet finns när jag har det som tuffast i mitt liv än halvdana. Givande och tagande. Men jag uppskattar verkligen dem som finns kvar extra mycket o som finns där för mig ❤

Den sista tiden har varit extremt tuff. Så illa att jag kände att jag inte orkade längre. Jag ville inte leva, men jag ville inte dö heller. Jag visste bara inte vad jag skulle göra. Livskris. Jag kände ingen glädje i någonting. Kände mig så ensam o hittade ingen mening med livet. Kärleken försvann, sjukskriven från jobbet, tjafs med FK som missuppfattat min läkare och ensam. Vad har man då? Vänner o familj då? De har ju sina egna liv. Jag bara grät o grät. Jag fick förslag om att äta antidepressiva tabletter. Men jag vägrade. Lugnande och ångestdämpande fick hjälpa mig igenom de värsta dagarna för att iaf ta mig iväg till rehabiliteringsåtaganden.

Nu är jag på fötterna igen nätt o jämt och med magsår, men jag gråter inte hela tiden och jag fokuserar på träning som får mig att må lite bättre. Bara att försöka göra en återstart o kämpa på. Bryta ihop o komma igen. 

Jag är väldigt bra på att dölja hur jag mår utåt sätt. Utåt sätt kan jag skratta o verka glad. Inombords är jag trasig.  I min terapigrupp ser vi igenom varandra. De ser att jag försöker bita ihop och säger det till mig o då brister det. Då mitt skal är inte så starkt. Utmattningssyndromet gör att känslorna är mer utanpå än innanpå. Det är också en sak jag tränar på, att visa att jag inte är så stark jämt som andra tycks tro, att jag inte mår så bra som vissa tycks tro. Fast det är otroligt jobbigt. För det känns som andra tycker att jag borde vara frisk nu. Och jag känner att jag skäms för jag fortfarande är sjuk. Trots att jag inte kan rå för det och att det tar tid. Jag börjar också lära mig att säga nej till saker för mitt eget bästa.

Långt inlägg idag, men också ett öppet sådant. Det är så det är. Allt är inte nattsvart, men ibland är det jäkligt jobbigt. Det är svårt att kämpa ibland. Men kämpa ska jag. 

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt, Hälsa, Träning, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tid betyder allt…

  1. Ninni skriver:

    Känner igen mig så mycket i det du skriver! Bryt ihop och kom igen, försök ett tag till och att jobba i motvind med tiden.

    • Lilla Norpan skriver:

      Ja ibland tappar jag sugen helt! Men på nåt märkligt sätt så tar man sig upp fast man inte tror det. Det händer ju mycket på vägen. Man hinner nätt o jämt få huvudet över ytan så kommer nästa grej. Det känns verkligen som att jobba i motvind! Vi får hoppas på lite medvind framöver snart! ❤

  2. oskrivnablad skriver:

    Det tuffaste är nog ändå att försöka acceptera att det tar sån tid att komma tillbaka och att inte försöka skynda på det. 😦
    Skickar en stor varm styrkekram till dig. ❤ ❤ ❤

    • Lilla Norpan skriver:

      Ja det är det verkligen. Och FK som drar alla över en kam o tycker att alla ska starta igång på 5 dagar i veckan 2 timmar per dag direkt på arbetsträning istället för att trappa upp. Det förstörde sist jag testade så jag blev sämre igen. Möte på tisdag igen så då blir det väl samma diskussion igen. Tack OB! ❤ Kram!

  3. mickandialog skriver:

    fina snöflingor. Hur får man till det?
    Du ska veta att dina inlägg är skitbra. Jag har varit där själv. Därför vet jag att allt du skriver är sant. Mitt var som värst för över tio år sedan, då jag var högpresterande. tid? Jag har satt igång MÅNGA gånger, för att upptäcka att jag har begränsningar, som jag aldrig tidigare har haft. Begränsningar som jag haft mkt svårt att acceptera. Som bara har lett till frustration, samt gjort saken tusen gånger värre. Detta är ett jättesvårt ämne. Folk raljerar gärna. eller ännu värre. Berättar hur de har varit svårt utbrända i TVÅ VECKOR…..
    Jaha. Hur ska man kunna styra detta över en tidsplan? Ska jag utgå från mig själv, så har allt blivit lugnare med åren. Men man måste veta sina begränsningar. Inte ramla in i någon slags omnipotens, när energin finns där. Utan hushålla med sin energi…
    Stor kramis på dig gamla bloggvän..

    • Lilla Norpan skriver:

      Hej vännen! ❤ Det var länge sen men så kul att höra ifrån dig! O tack för de fina orden! 😘 Ja tror man att man varit svårt utbränd i två veckor då vet man verkligen inte vad man talar om. Det är samma sak som vissa säger: Ja jag känner mig också lite trött just nu. Andra människor förstår inte när man inte varit där själv på riktigt. Man bagatelliserar o tror att man bara är lite trött o behöver vila o äta lite vitaminer bara så blir allt bra. Men det är ju så mycket mer än att bara vara förlamande trött. På nåt vis är det inte bara att vara sjuk utan man måste hela tiden försöka motbevisa för andra att man verkligen är sjuk. Det är det jobbiga. Dumma kommentarer som: Du ser pigg ut i alla fall 😊
      Hur mår du nu då vännen? Stor Kramis till dig med! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s