När stressen och livet drabbar en…

Nu var det otroligt länge sedan jag skrev något här. Jag kämpar fortfarande på med mitt utmattningssyndrom som jag insjuknade i, i augusti 2014, då kroppen började säga ifrån på riktigt och jag blev sjukskriven. Dock bara en kort tid på heltid o sen på halvtid. Rätt diagnos fick jag först i feb 2015, då jag blev sjukskriven på heltid igen, då kroppen mer eller mindre stängde av helt. Ändå hade jag symtom lång tid innan aug 2014 också. Det kan jag se så här i efterhand. Men jag fattade inte hur allvarligt det var då.

Utmattningssyndrom är en vidrig sjukdom. Man tappar hela sin identitet. Jag var en energifylld högpresterande människa, som var social, glad och positiv, älskade utmaningar och utveckling och att träna. Till att inte klara minsta ljud, tappa ord, språk, ha stora minnesstörningar, virrig, irriterad, ha nära till tårar hela tiden, inget tålamod, tappa finmotorik, få ångest, konstant vara spänd och inte kunna koppla av, hjärnan gick på högvarv, hjärtat hoppade nästan ur bröstkorgen och så tryck för bröstet, alldeles svettig av att träffa människor, yrsel, inte kunna läsa, inte hänga med i samtal, inte kunna räkna eller kunna tänka på vanligt sätt. Inte ha någon ork och energi, viktuppgång, tappa motivationsförmågan, förlamande trötthet men ändå inte kunna sova eller så sova dygnet runt. Inte klara dofter, inte klara av för mycket folk, tappa filtret som sorterar ljud och vara rädd för allt man kunnat göra tidigare när du kommit en bit på väg och ska försöka börja göra en del saker igen. Man tappar förmågan att kunna skratta hjärtligt ända in i själen. Det är sällan jag gör det än idag när jag ändå kommit en bra bit på väg.

Jag klistrar på ett leende utåt sätt. Folk kan tycka att jag ser pigg o glad ut. Men hur känns det på insidan? Det vet ingen.

Nu jobbar jag 50% och varje dag är ett kämpande. Det är ett kämpande att stiga upp ur sängen, göra sig iordning, ta mig iväg och parkera, gå promenaden in till stan och ta mig in till jobbet. Det är ett kämpande att klara de 4 timmarna. Vissa dagar är jag sååå trött, vissa dagar sååå okoncentrerad att det tar all energi att se till att jag gör rätt och dubbelkolla ordentligt. Jag får yrsel, tryck över bröstet vissa dagar, biter ihop käkarna, spänner mig. Och när jag väl kommit hem slocknar jag i soffan 2-3 timmar ofta för att sedan vissa dagar orka ta mig iväg för lite träning. Men inte för tuff träning och som jag tycker är kul för annars kommer jag inte iväg. Och har inte orken med för intensiv träning.

Det finns så lite forskat på det, vad man kan göra för att snabba på läkningsprocessen. Det finns ingen medicin att ta som gör det bättre. Bara som dämpar vissa symtom, som lugnande och sömnhjälpmedel och samtalsstöd och sjukgymnast att hjälpa kroppen som du har värk i.

Det är livet med utmattningssyndrom. Och inte nog med att man tappar många av sina förmågor som man får träna upp igen eller får låta hjärna läka ihop så de kommer tillbaka så blir man också väldigt ensam. Man tappar många vänner. De flesta försvinner eller finns i periferin långt borta. Det ligger på en själv att ta kontakt om man vill ha någon. På nåt sätt är det som att utmattningssyndrom fortfarande inte är en sjukdom fastän stressen har gjort att du fått en hjärnskada som påverkar hela din dagliga livsföring. Det är ett sjå bara att orka med att sköta ditt hem och det gör man inte i perioder. Du får dela upp det när du väl orkar. Men det tror jag inte många förstår. Det är ju dessutom nåt som känns skämmigt att berätta, att man faktiskt inte har energi ens att plocka ur diskmaskinen när man får dippar. Inget går med automatik. Du får kämpa för att göra allt. Det är den bistra sanningen. Sen finns det bättre dagar och sämre dagar.

Just nu har jag haft en dipp i några dagar sedan i fredags eftermiddag. Jag har legat i sängen större delen av dagarna och sovit till och från. Jag har varit virrig igen o sagt fel ord. Jag har haft hjärtklappning och tryck för bröstet och energilös o tung i huvudet och spänd och sovit dåligt. Jag är lite oroad över mitt mående just nu. Även psykologen. Jobbet tar lite för mycket energi och sen lite annat runt om mig också. Jag klarar nån vecka och sen kraschar jag nån eller några dagar. Sen kör jag igen ett tag o sen kraschar jag. Det har inte stabiliserat sig på den nivån där jag är just nu. Och nu har det gått lite mer än 2 månader. Så får se hur det här ska gå. Jag är livrädd just nu för att hamna tillbaka på ruta 1 igen.

Jag märker på mig på så sätt att jag blir neutral till allt. Jag är inte glad. Det är tufft att försöka läka och börja vägen till jobb igen. Jag försöker vara positiv, men ibland känns det hopplöst när det håller på som en berg o dalbana i måendet. Det är så många gånger man känner yes nu, nu börjar det bli riktigt bra igen och sen pang backar kroppen tillbaka några steg igen och du får starkare syntom igen. Kroppen har inga marginaler mot saker som händer runtom dig, dvs livet. Men jag gör så gott jag kan. Tänk vilken tur att man har så dålig sjukdomsinsikt för sig själv att jag inte fattade eller visste hur lång tid det skulle ta att bli frisk. Jag har varit sjukskriven lite mer än 3 år nu och har en bra bit kvar som det känns just nu. Jag kan vara avundsjuk på folk som ojar sig över en veckas förkylning hemma i sängen. Tänk den som bara fick ha en förkylning o sen må bra igen. Men jag kommer att bli bra så småningom, det har jag bestämt. Och jag har vissa planer för framtiden också. Man ska ta tillvara på livet. Man vet aldrig vad livet har för planer för en. Och jag tror att det kan komma nåt bra ut av den här skiten också. Jag kommer aldrig bli den jag var, men förhoppningsvis kommer jag må bättre.

Annonser
Det här inlägget postades i Arbete, Hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När stressen och livet drabbar en…

  1. oskrivnablad skriver:

    Det är så svårt för oss andra att sätta sig in i hur det verkligen är för er med utmattningssyndrom. Vi kan ju förstå att det måste va ett helvete, men man måste nog ha varit där själv för att verkligen fatta. Skönt att du tar dig iväg på träningen för det är ju verkligen något som kan ge energi.
    Stor kram till dig!

    • Lilla Norpan skriver:

      Ja det är tom. svårt för en själv att förstå sig på ibland så inte så konstigt. Jag hade inte heller fattat innan jag fick det. Trots att jag läst om det i min utbildning.
      Träning är det bästa, men svårt att få orken till det också ibland när man får ett bakslag. Men det är skönt efteråt och hjälper ofta. Vore skönt om läkningen gick lite snabbare dock 🙂 Stor kram tillbaka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s